Predikan 1 söndagen i fastan 2023

Djävulen frestar oss att inte lita på Katolska kyrkan för att få oss tillbe en egenkonstruerad gud

1 Mos 2:7-9, 3:1-7; Ps 51; Rom 5:12-19; Matt 4:1-11

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (konfirmationsläger)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång ombedd att sammanfatta Guds budskap i Bibeln i korta fraser, ”oneliners”. Den första och mest centrala lät så här: ”Hallå allihop, det är jag som är Gud – inte ni!”

Det här beskriver innebörden av kristen ödmjukhet, som inte är detsamma som att vara otydlig eller oklar om sanningen, utan en hållning av att vilja leva i sanningen, Guds avsikt, om vad det är att vara människa; en insikt att sanningen inte är något jag uppfinner utan upptäcker och omfamnar, även om det sker stegvis under ett helt liv.

Peter Kreefts sammanfattning beskriver också Fastetiden, där Kyrkan agerar som en ”personlig tränare” i just den sanna ödmjukheten, genom att hjälpa oss att återvända till grundfundamentet i det andliga livet: tilliten till Gud. Denna tillit är gemensam nämnare i dagens läsningar.

I första läsningen, från Första Moseboken, hörde vi om de första människornas syndafall som gav det vi kallar arvsynden – människosläktets andliga skada i form av läggningen att säga nej till Gud och att sätta egot främst. Det kallas också högmod, motsatsen till ödmjukhet. Ätandet från ”trädet som ger kunskap om gott och ont” är en symbol för hur människorna, vid ett givet historiskt tillfälle, på egen hand började definiera gott och ont, utan Gud, av rädsla för att Gud egentligen inte ville deras bästa vilket djävulen lurade i dem. Hur ofta tänker eller hör vi inte precis samma sak idag: ”Kyrkan säger så här, men jag vet att det där är bättre för mig”?

Dagens evangelium visar hur Jesus gör det rakt motsatta när han frestas i öknen: dvs avvisar frestelserna. Effekten av det förklarades i andra läsningen ur Romarbrevet: genom ”en endas lydnad”, dvs Jesus tillit till Gud Fadern, upplöses konsekvensen av arvsynden, att vårt nej till Gud i tiden ger ett liv utan Gud i evighet, även om högmodet förblir ett sår i oss som alltid behöver läggas om. Eftersom Jesus är sant gudomlig, kan han besegra den yttersta konsekvensen av misstron till Gud: evig död. Och eftersom han är sant mänsklig, kan människor, genom tro, få del av denna seger.

I responsoriepsalmen bad vi, med Israels stora botgöringspsalm, om Guds förbarmande; om att vi, även när vi med våra enskilda synder inte förtjänar det, ska få del av denna Kristus seger, först i öknen och slutligen på korset, genom Guds oändliga barmhärtighet. Under Fastetiden inbjuds vi att gestalta våra liv så att vi öppnar oss för denna barmhärtighet; att den får leva i och genom oss. Med fasta, bön och allmosor, utifrån våra enskilda föresatser, tränar vi på att fokusera på det som verkligen har betydelse för det eviga livet, och att göra oss mindre beroende av sådant som inte har det.

Jesus behövde utsättas för frestelser i öknen för att förbereda sin mänskliga natur på det motstånd som han skulle möta, det som slutligen blir hans död. Dagens evangelium ger oss viktig andlig information genom att visa djävulens arbetsstrategi. Djävulen, den fallne ängeln, som i syndafallet i himlen själv redan hade sagt sitt nej till Gud i evighet, och som därefter är den sanna, mänskliga naturens fiende, inspiratören till alla nej till, och uppror mot, Gud. Förstår vi hans strategi kan vi själva lättare stå emot hans försök på oss.

Med den första frestelsen, att förvandla sten till bröd, ser vi att djävulen inte vill få oss att direkt helt kasta om våra prioriteringar, utan ”bara” justera dem lite; välja det näst bästa. Så kan vår uppmärksamhet stegvis vridas bort från det alltid bästa, dvs Gud. Bröd när man är hungrig är förstås inget dåligt. Tvärtom. Men materiella, sociala, ekonomiska, tekniska eller ekologiska framsteg är aldrig målet för den kristna tron. Det är evig frälsning. Det har förstås också viktiga, världsliga konsekvenser att människor tillåter en sann omvandling av sina hjärtan genom omvändelse till Kristus för frälsningens skull, och gör ”varje ord som utgår ur Guds mun” till huvudsaklig, andlig, näring. Men målet är varje enskild själs gemenskap med Gud.

Bästa metoden för att vända prioriteringar rätt är biktens sakrament. Som påven så klart har påmint oss, finns det ingen gräns för hur mycket Gud vill förlåta. Gränsen är istället vår vilja att erkänna vårt behov av Guds hjälp att prioritera rätt, och be om Guds förlåtelse. Låt Fastetiden hjälpa att korsa den gränsen så att vi bättre kan leva insikten att vi aldrig behöver kämpa mot något ont, inne i oss eller utanför, på egen hand.

Jesus andra frestelse, att använda Guds löften för ego-syften, i det här fallet popularitet genom en skrytsam uppvisning, visar hur djävulen ”tolkar” Bibeln för att fresta oss att göra det som vi, med arvsynden sår i oss, tycker att Gud borde välsigna, till vår naturliga startpunkt. Då blir Gud slutligen någon som vi själva konstruerar. Jesus, å sin sida, tar utgångspunkt i tilliten till vad Israels profeter har sagt om Gud, oavsett våra begär och kortsiktiga intressen. Så som Jesus litar på Fadern, vill han att vi ska lita på den Katolska kyrkan, där Guds människoblivande förblir i världen genom hennes sju sakrament och oföränderliga lära som förklarar Guds vilja så som den uttrycks i Bibeln. Kyrkan bär det som kallas ”trons skatt” eller ”trons regel”; det vi behöver hålla för sant för att leva i full gemenskap med Kristus.

Varför inte göra denna Fastetid, i synnerhet när den i år är en del av er förberedelse för konfirmationen och förnyelsen av era doplöften, till en tid för ökad tillit till Kyrkan som vår moder och lärarinna? Varför inte ta ett område av Kyrkans tro som du tycker är svårt att förstå eller t o m svårt att omfamna, och studera, reflektera, be över det och försöka förstå bättre? Och ge den Helige Ande möjlighet att hjälpa dig att se det området som ett uttryck för Guds kärlek och vilja till vår sanna frihet – att bli dem som Gud hade tänkt.

Den tredje frestelsen för Jesus i öknen, att få makt genom att tillbe det som inte är Gud, beskriver det vi kan kalla för den ”privatiserade” tron. I alla tider har kristna pressats till att öppet stödja åsikter och handlingar som motsäger kristen tro och moral; i samhällen, gemenskaper, på arbetsplatser, i skolor och bland kompisar. Frestelsen här är att leva ett dubbelliv: Kristus kan tillbes i söndagsmässan eller hemma på kvällen. Annars kan vi tillbe det som resten av vår kultur tillber och hyllar, t ex det som florerar på TikTok och i andra sociala media. Den sekulära kulturen kommer berömma och belöna oss för det, och när vi jagar mer bekräftelse från andra människor, kommer vi stegvis att sluta be. I alla fall till Gud.

En bra metod att stå emot här, är att alltid visa din katolska tro som en påminnelse för dig själv och andra. Varför inte alltid bära ett kors, eller ännu hellre krucifix, som bättre visar Guds barmhärtighet fullständigt uttryckt, synligt? Det offentliga rummet behöver mer av Jesus, och var och en av oss kan göra något litet för det.

Så, kära vänner, låt denna Fastetid bli en nystart för tilliten till Gud, genom att lyssna mer på Gud, lyda Gud bättre och visa världen att vi tillber endast Gud. I erkännandet av att det är Gud som ensam är Gud, börjar allt, och därifrån flödar allt det som är nödvändigt gott i evighet. Amen.

                                                                                                        pater Thomas Idergard