Predikan Kristi Förklaring 2023
Jesus är den enda förmedlaren mellan Gud och människan
Dan 7: 9-10, 13-14; Ps 97: 1-2, 5-6, 9; 2 Pet 1: 16-19; Matt 17: 1-9
Kära bröder och systrar i Kristus,
Kristi förklaring, hans transfiguration på latin eller metamorfos på grekiska, är en av höjdpunkterna i Herrens liv, eftersom den uppenbarar vem Herren är. Berget, som den äger rum på, är en symbol för platsen där mötet mellan människan och Gud äger rum. Det är förbindelselänken mellan det eviga och det timliga, bryggan mellan två världen, mellan himmel och jord. Men berget i sig har inte någon kraft att förbinda oss med Gud. Gemenskapen med Gud kan inte uppnås genom en fjällvandring, utan allt detta pekar på Herren Jesus Kristus som den egentliga och enda medlaren mellan människan och Gud (1 Tim 2:5).
Vi kan läsa att ett lysande moln sänkte sig över Jesus och apostlarna, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son” (Matt. 17:5). Samma ord kan vi läsa vid Jesu dop. Om vi bläddrar tillbaka till början av Matteusevangeliet står det att efter att Jesus hade blivit döpt öppnade sig himlen och en röst sade: ”Detta är min älskade son” (Matt 4:17). Men vid Jesu dop uppenbarades inte hans härlighet i synlig gestalt. De närvarande fick bara höra att han är Guds son, medan Gud vid Kristi förklaring också låter Herrens härlighet strömma över till hans kropp så att hans ansikte lyser som solen och hans kläder blir vita som ljuset. Här får Petrus, Jakob och Johannes, som följde med Jesus upp på berget, inte bara höra att han är Guds son utan också bevittna och skåda det.
Att Jesus Kristus är Guds son, att han är både Gud och människa, att det är Gud själv som har antagit kött, är det centrala kristna mysteriet, för här får vi veta att vi inte bara är relaterade till Gud genom skapelsen utan att vi kan ha gemenskap med honom ”ansikte mot ansikte”. Men denna gemenskap är bara möjlig genom Jesus Kristus, för han är ”vägen, sanningen och livet”, och han säger själv att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”. (Joh 14:6) Det är Jesus Kristus som är förbindelselänken mellan himlen och jorden.
Ofta tänker vi inte på hur märkligt påståendet att vi skulle kunna ha gemenskap med Gud som han är i sig själv är. Aristoteles trodde till exempel att en vänskap med Gud var omöjlig på grund av Guds oändliga upphöjdhet. Och om vi tänker efter är hans slutsats inte så dum. För även i de mest upphöjda andliga erfarenheterna och upplevelserna uppfattar vi bara någonting skapat: vi ser en bild, vi hör en röst, vi uppfylls av upprymdhet eller lugn, vi får en säkerhet om att vi är i Guds närvaro. Men allt detta är bara ”ett stycke skapelse”: En bild, ett ljud, en känsla, en tanke, en övertygelse. Vi kan naturligtvis säga att vi erfar Gud genom dessa skapade ting, men vi erfar honom inte som han är i sig själv.
Men i Jesus Kristus, som är både Gud och människa, kan vi faktiskt erfara Gud själv, för när vi ser Jesus ser vi Gud själv. Herren säger till Filippos att ”den som har sett mig har sett Fadern”. Men även i fallet med Herren så var hans härlighet förborgad under hans jordiska liv, i synnerhet på korset ”döljer sig gudomen”, som Ignatius av Loyola skriver i sina Andliga övningar (196). I stället uppenbarar sig gudomen vid förklaringen.
De här två händelserna är kopplade till varandra i och med att Herrens uppenbarelse på berget Tabor är en förberedelse för lärjungarna inför korset. Matteusevangeliet följer här ett noga uttänkt schema: Först bekänner Petrus som den förste bland apostlarna att Herren är ”Messias, den levande Gudens son” (16:16), varpå Jesus förutsäger sitt lidande och undervisar apostlarna om lärjungeskapets krav. Med andra ord hänvisar han till korset som det kristna livets oundvikliga följd. Thomas av Aquino skriver därför i sin kommentar över Kristi förklaring (ST III.45.1) att om vi ska nå fram till det eviga livet, måste vi ha en uppfattning om målet, i synnerhet om vägen dit är mödosam och krävande. Därför uppenbarar Herren det eviga livets härlighet för apostlarna så att de ska vara uthålliga på efterföljelsens väg.
Detta är en påminnelse för oss om vikten av andlig tröst. För även om det kristna livet i grunden är en glädje eftersom vi därigenom är förenade med Gud, så är det ändå ofta vara så att vi erfar motgångar och misströstan under vår vandring mot Gud. I sådana stunder ska vi därför komma ihåg och dra oss till minnes de erfarenheter av tröst som Herren skänkt oss. Det handlar inte bara om regelrätta visioner utan framför allt om erfarenheter av tro, hopp och kärlek. När var jag förvissad om att Herren har räddat mig sist, när kunde jag lite på honom att han leder mig mot sitt rike, när kunde jag senast känna glädjen av att vara förenad med honom i kärlek? Kanske kan vi inte på rak arm komma ihåg några konkreta stunder då vi erfor någonting liknande. Då är det extra viktigt att vi tar oss tid till personlig bön och mediterar över Herrens förvandling, då han visar sin härlighet och låta hans ljus strömma över på oss.
Men vi måste också betrakta att rösten från himlen inte bara säger att ”detta är min älskade son” utan också: ”Lyssna till honom”. Elias och Mose närvaro är betydelsefull i det här sammanhangen. Det är inte bara vi som ska lyssna till Jesus, utan även Mose och Elia lyssnade på honom. De representerar lagen och profeterna och därför att det Gamla Testamentet förebådade Herrens ankomst. Det pekar på frälsningen genom tron på Jesus Kristus. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet att ”om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad” (10:9).
Vi tar emot Herrens undervisning i tro genom Kyrkans förmedling, och därigenom har vi gemenskap med Gud. Att Herrens förklaring bara varar en kort stund är en påminnelse om att vi i den här världen normalt inte kan se Gud ansikte mot ansikte. Enligt traditionen visade sig Gud som han är i sig själv bara ett fåtal gånger, till exempel för Moses och för den helige Paulus på väg till Damaskus, men annars är vår erfarenhet av Gud begränsad till tron. Därför är Herrens förvandling övergående. Dagens evangelietext slutar med att ”de lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.”
Låt oss därför vända oss till Herren och be honom om uthållighet i tron, så att vi inte tappar sikte på honom, utan alltid har honom för ögonen då vi i vårt hjärta sätter vårt hopp till honom. Låt oss tacka honom för alla de gånger han har visat sig för oss och ingjutit i oss hoppet om att vi en dag kommer att få förenas med honom inte bara genom tron utan ansikte mot ansikte. +Amen
pater Mikael Schink
