Predikan 3 söndagen i fastan 2022
Hur många gånger har inte vi förtjänat helvetet på grund av våra synder?
2 Mos 3: 1-8a, 13-15; Ps 103: 1-4, 6-8, 11; 1 Kor 10: 1-6, 10-12; Luk 13: 1-9
Kära bröder och systrar i Kristus,
Temat i dagens evangelium är synd och omvändelse, ett passande ämne för fastetiden. Låt oss därför meditera över vad synden är och varför Herren manar oss till omvändelse. Vi kan börja med att notera att betraktelse över synd i allmänhet och ens egna synder i synnerhet är en framträdande del av den spirituella traditionen. Den helige Ignatius av Loyola gjorde samvetsrannsakan till det huvudsakliga bönesättet i jesuitorden. I ett brev skriver han att bortsett från den dagliga mässan och breviariet behöver jesuiter inte ägna sig åt någon annan bön än den omfattande samvetsrannsakan två gånger om dagen.
Det är sant att den ignatianska samvetsrannsakan eller examen under senare år ofta ”omtolkats” som ett slags kärleksfull tillbakablick över dagen där ens synder bara är en liten del meditationsstoffet. En sådan tillbakablick är ofta mycket behjälplig för att bli mer medveten om den Heliga Treenighetens och i synnerhet den Helige Andes närvaro i våra liv, som ständigt driver oss att bära andlig frukt (Luk 13:6–9). Men om man läser den helige Ignatius ursprungliga beskrivning av samvetsrannsakan i Andliga övningar kan man inte annat än dra slutsatsen att det här inte handlar om någonting annat än en omfattande samvetsrannsakan i klassisk bemärkelse med fokus på den egna syndfullheten.
I själva verket talar den helige Ignatius om två olika typer av rannsakan, den allmänna och den speciella eller särskilda rannsakan. I den allmänna samvetsrannsakan går vi genom dagen och gör oss medvetna om våra synder, fel och ofullkomligheter i allmänhet, utan att fokusera på någon speciell punkt. I den speciella eller särskilda rannsakan fokuserar vi i stället på en speciell last eller en speciell synd. Det ligger en stor visdom i detta tillvägagångssätt. Den bakomliggande tanken är att vi inte kan ta oss an alla våra fel och brister på en gång – det är ett alldeles för stort projekt. I stället måste vi välja ut en specifik synd eller ofullkomlighet som vi vill övervinna för att sedan gå vidare till nästa.
I Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse kan vi läsa att ”om vi varje år lyckades utrota bara ett enda fel, skulle vi snart bli fullkomliga.” Men han tillägger i nästa mening att ”snarare är fallet att vi var heligare och renare i början av vår omvändelse än efter många år på trons väg. Vi borde bli mer ivriga och göra framsteg dag för dag, men nu betraktas det som någonting stort att bara ha bevarat en del av den första kärlekens heliga eld.”
Både den allmänna och den särskilda rannsakan är mycket lämpliga andliga övningar inte bara under fastetiden utan under hela året. Många fromma katoliker tar en stund varje kväll för att gå genom dagen och be Gud om förlåtelse för de synder de begått.
Men man kan tänka sig att allt det där med synd och evig fördömelse – har vi inte lämnat det bakom oss? Är det i själva verket inte så att hela kyrkans tvåtusenåriga tradition med sina helgon, teologer, påvar, koncilier och biskopar fick det hela om bakfoten? För Jesus talar ju egentligen inte om synd. Egentligen kom Jesus inte för att kalla oss till omvändelse utan för att acceptera oss såsom vi är. Det spelar därför ingen roll om vi syndar eller inte. Jesus älskar oss i alla fall.
Det räcker med en titt i dagens evangelium för att se det förrädiska och vanskliga i en sådan uppfattning. Två gånger upprepar Jesus orden att ”om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet”. Han talar naturligtvis inte om det timliga livet utan om det andliga livet. Gud har aldrig utlovat oss världsliga belöningar utan den belöning som väntar de trogna är det eviga livet i himlen. Herren tar till och med till en liknelse om ett fikonträd som inte bär någon frukt för att illustrera det han säger: ”I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det!”, säger han.
Även vi måste bära frukt, kära bröder och systrar. Vi måste inte vara framgångsrika i världslig bemärkelse, men vi måste bära andlig frukt. Vi måste motsvara nåden och älska Herren med den kärlek han ingjutit i våra hjärtan, den Helige Andes kärlek. Vi måste låta den Helige Ande verka i oss och så leda oss till ett alltmer heligt liv.
Det är därför den andliga traditionen talar om den första etappen av det andliga livet som via purgativa, reningens väg, då vi upphör först att begå dödssynder och sedan att begå förlåtliga synder. Exempelvis beskriver den Heliga Teresa av Avila i sin bok, Den inre borgen, själar som befinner sig i början av det andliga livet som att de visserligen kämpar mot dödssynder, men inte med speciellt stor kraft. De har äkta ånger när de går till bikt men de försätter sig ofta i tillfällen till synd, och de anstränger sig inte för att undvika förlåtliga synder eftersom de inte tycker att de spelar någon roll. (Royo Marin, Christian Perfection (1962), s. 218).
I takt med att man avancerar i det andliga livet och övervinner inte bara sina dödssynder utan och sina förlåtliga synder och ofullkomligheter blir man mer och mer förenad med Gud. Man kommer längre och längre in i den ”inre borgen” och börjar vandra på upplysningens och förenings väg till Gud.
Ignatius av Loyola skriver i den första punkten i den första övningen i Andliga övningar, att man ska ” dra sig till minnes den första synden, nämligen änglarnas… Vid jämförelsen mellan en av änglarnas synder och mina många synder bör jag skämmas mer och bli mer förvirrad. Om de kom till helvetet på grund av en enda synd, hur många gånger har då inte jag förtjänat detsamma på grund av så många synder.”
Den första veckan i Andliga övningar är säkerligen inte någon behaglig erfarenhet. Men vi ska komma ihåg att den görs mot bakgrund av Guds kärlek och barmhärtighet. Gud är alltid redo att förlåta oss, oavsett hur mycket vi syndat och oavsett vad vi har gjort. Men vi måste också erkänna vår synd och ta emot Guds nåd. Det är ett huvudtema under fastetiden. När vi tog emot askkorset på askonsdagen sade prästen ”Omvänd dig och tro på evangeliet”. Vi ska ta emot Guds kärlek som ingjuts av den Helige Andes inneboende i våra hjärtan, men vi måste också omvända oss. Det måste vara en äkta, inre omvändelse genom rannsakan och sakramental bikt.
Låt oss därför vända oss till Herren, han som ska lida för vår skull, den lidande Kristus som vi tar emot i Eukaristin. Låt oss be till honom om en autentisk omvändelse under denna fastetid, så att vi kan skynda framåt längs reningens väg och inte bli som det fruktlösa fikonträdet som så småningom kanske höggs bort. Och låt oss be om glädje, om den Helige Andes glädje – inte om glädje över våra synder, utan om sorg över våra synder – men om glädje över att Gud förlåter, över att Gud är barmhärtig. +Amen.
pater Mikael Schink
