Predikan Påskdagen - Kristi Uppståndelse 2025

Apg 10: 34a, 37-43; Ps 118: 1-2, 16-17, 22-23; 1 Kor 5: 6b-8; Joh 20: 1-9

För att förjaga allt ditt mörker

Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. Påskdagens högmässa firas i en ”stillsam­ma­re” ton­art än påskvakan. I ingångsversen (introitus) låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.[1]En tyst och ständig närvaro, jämför­bar med solens förmåga att locka fram blommor och nytt liv ur snödrivor och kyla. Det är ingen till­fällighet att vi började påsk­va­kan med att läsa om skapel­sen. Påsken vittnar om ska­pel­sens fullbor­dan. Påsken är skapelsens yttersta mening. Tydligast ser vi det i den ny­skapade människan, den som blivit delaktig av Guds härlighet.

Ordet har gått in i tiden. Vi såg och hörde det när påskljuset invigdes. Det ristades med Ordets namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Mellan A och O ris­tas det innevarande årtalet. Han, som är början och slutet, har gått in också i detta år 2025. ”Jag är ännu hos dig”,som vi sjöng i ingångsversen.

Fem ”rökelsekorn” stacks in i korset. De symbo­lise­rar Jesu sår, genom vilka vi blir helade. Vi böjde knä för korset på Långfredagen. Man kan göra det också för påsklju­set. Det lyser för att förjaga allt vårt mörker.

I den första läsningen hör vi Petrus i en tidig predikan sammanfatta Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfäs­telse och uppstån­delse. Denne Je­sus, som vandrade omkring och gjorde gott, häng­de de upp på en träpåle och döda­de. Men Gud upp­väck­­te honom på tredje dagen. Guds barm­härtig­het är star­kare än orätt och våld, även om det inte ser ut så för den som lever i mörkret. Det gäller också dem som korsfäste honom, det är alla vi synda­­re. Han bad för oss till priset av sitt liv, och bö­nen besvarades av hans Fader genom att låta honom upp­stå från de döda och därigenom för­jaga allt vårt mörker. Påskbikten kan avläggas också efter påsk.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmän­nen för­kastade”. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades den av Gud till hörnsten i ett nytt tempel, till början i en ny skapel­se. Sådan är Guds vid­underliga förmåga att förlåta, nyskapa och förjaga allt mörker.

Påsksekvensen, hymnen före evangeliet, uttrycker hur död och liv gick i när­kamp i kon­trasten mellan låga och höga toner. Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Jo­hannes stillsamma vari­ant, utan jordbävningar och vakter som faller till marken. Steg för steg beskriver det hur Johannes själv kommer till tro. Det står att Johan­nes sprang fortare än Pet­rus. Fäderna för­klarar denna sällsamma in­formation med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, de snabba fötter som den he­lige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge be­sked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kun­na springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Petrus har än­nu inte förstått att förlåtelsen kan gälla honom, förnekaren. Fram­komna till gra­ven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Han ser bindlarna och hu­vudduken, den senare ordent­ligt hop­rullad på ett ställe för sig. Om Johan­nes står det enkelt: ”han såg och trodde”. Kan­ske gick han hem till Maria och berättade. Enligt Jesu ord från korset fick de ju sitt hem til­lsammans.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Det säger: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. För att förjaga allt ditt mörker. Amen. Halleluja!

pater Ingmar Svanteson

[1] En bearbetning av Psalm 139: 18, 5-6.