Predikan på Kristus Konungens högtid 2019

2 Sam 5: 1-3; Ps 122: 1-2, 4-5; Kol 1: 12-20; Luk 23:35-43

En förbrytares bön, fröet till Konungens rike

Det är ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Ko­nung­ens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa. Som kontrast hör vi i kol­lekt­bönen det triumferande uttrycket ”världs­alltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I and­ra läsning­en hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons ri­ke”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i ho­nom”, att allt är ”för­sonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”e­viga och allomfattande rike”.

    Då blir det märkligt att höra evangeliet och se de tre korsfästa. Två förbryta­re och mel­lan dem Jesus. Vad har det med Guds ”allomfattande rike” att göra? Vi hör hur folket står och ”ser på”, men får inte veta vad de tänker. Vi hör hur medlemmarna i judar­nas stora råd, de som fått honom dömd till döden, hånar och smädar honom, trots erkännandet att han hjälpt andra: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Mes­sias, den utvalde”. Också de romerska soldaterna gör narr av sin fånge. De vet inget om Messias, men räcker honom surt vin och säger smädligt: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv”. Vi får höra om det anslag som Pilatus låtit sätta upp på korset för att rentvå sig själv: ”Det här är judarnas konung”. Hur kan detta vara ett budskap om Kris­ti konungsli­ga och eviga rike?

    Också den ene av förbrytarna stämmer in i smädelsen: ”Är du Messias?” Han måste ha snappat upp något av vad domen mot Jesus handlade om, men det gör smädelsen ännu hånfullare: ”Hjälp då dig själv och oss”. Varför spottar han sin bittra galla på den som pina­s av samma plågor som han själv?

    Men det hörs också en annan röst. I den skymtar ett ljus fram. Den andre förbrytaren till­rät­ta­visar sin kompanjon. ”Är du inte rädd för Gud, du som har fått sam­ma straff?” Han mås­­te ha vetat att det fanns något ännu viktigare än att slippa kroppsliga plågor och den fysiska döden. Han måste ha vetat vad gudsfruktan var, insikten om det absoluta, att GUD ÄR. Gudsfruktan är början till insikt, vishetens begynnelse. Han visste att något väntar män­niskan efter döden, ett ofrånkomligt möte med den Gud som skapat henne och som skall fälla det avgörande ordet om hennes liv. ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi förtjä­nat”, säger han. Han tillrät­ta­visar och förmanar sin kompanjon. Han vet att mörkrets gär­ningar i detta liv kan låsa fast sig och övergå i ett evigt mör­ker. Nu vill han öppna ögonen på sin kamrat innan det är för sent.

    Vi får inte veta hur den bittra rövaren rea­ge­­ra­­de. Lika lite som Lukas berättar hur det gick för den hemmavarande sonen i liknel­sen om den förlorade so­nen. Varför? Kanske för att där börjar en annan historia, deras som lyssnar till evangeliet. Hur de reagerar när de hör evange­liet eller får en berättigad tillrät­tavisning. Om de vågar höra, dvs. om de har den gudsfruk­tan som behövs, eller om de låser sig, skyller på annat, och stannar i mörkret. Guds­fruktan är början till insikt. Den som inte fruktar Gud förstår inte heller fortsätt­ningen, vad som händer med den andre förbrytaren, den som har förmanat sin broder.

    Denne måste ha ägt gudsfruktans gåva. Han säger: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat”. Han fortsätter, med hän­visning till Jesus: ”Men han har inte gjort nå­got ont”. Han måste ha förstått att domen över Jesus var orättfärdig. Så vänder han sig direkt till Jesus och säger: ”Je­sus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.

    Han ägde inte bara gudsfruktan. Han mås­te också ha fått trons visshet. Vi vet inte hur han fått den. Han säger: ”När du kommer med ditt rike”. Han måste ha vetat att Jesus ha­de ett rike och att han var detta rikes Herre och Konung. Han visste dessutom att detta rike skulle ”komma”. Det kan han inte ha tänkt ut själv. Utan den tron vore hans bön till Jesus meningslös. Vem ber en korsfäst och döende om hjälp, allra minst med en sådan fråga? Med gudsfruktan som begynnelse hade han fått trons gåva. Vil­ken missionär hade han inte blivit om han fått leva längre på jorden! Men Gud använder honom för att få dem som lyssnar till hans vittnes­börd att be inte bara om gudsfruktan, utan också om trons gå­va.

    Med den tron vänder han sig nu direkt till Jesus och ber: ”Jesus, tänk på mig när du kom­­mer med ditt rike”. Det är en trons bön och tron ber inte förgäves. Jesus svarar: ”San­nerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”. Paradiset, som sedan syndafallet bevakas av keruber med ljungande svärd, öppnar sina portar för honom. Uttrycket ”idag” är inte en tidsbestämning i timmar eller dygn. Det betyder den tid som råder i Kristi rike, som den får del av som blir delaktig av hans rike. Den ”tiden” är samtidigt evig, ett evigt

”idag”. Jesus an­vände sam­ma ord till tullindrivaren Sackai­os: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Han använde det också i Nasa­rets synagoga efter att ha läst hos profeten om glädjebudet till de fattiga och ödmju­ka: ”Idag har detta skrift­ställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Det slutade, som vi vet, med att de körde ut honom ur staden. De hörde in­te. Och utan att höra på Guds ord i ödmjukhet ges inte tron.

    Vår förbrytare hade både gudsfruktan, tro och ödmjukhet. Jesu svar på hans bön öpp­nar dörren till paradiset.

    För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron. I en hymn under pas­sionstiden sjunger kyrkan: ”Från kor­sets träd regerar Gud”. Otaliga troende kan bekräfta det. I svaret hörs rösten av Världsalltets Ko­nung. För ett ögonblick ser trons öga att den korsfäste re­dan är den segrande. Han skall snart överlämna sin ande åt Fa­dern och Fadern skall ta emot hans offer. Vilken annan kan ge ett sådant löfte än den Herre som har gudomlig makt och som vill att alla människor skall bli frälsta? Genom sitt blod på korset stiftar han fred och försonar allt och alla.

Det är aldrig för sent att be den botfärdige rövarens bönen. Inga synder är för stora. Men det kan bli för sent för den som inte frågar efter gudsfruktan, tro och ödmjukhet. Bed om det du saknar mest! Eller bed åtminstone om att se vad som saknas fattas dig.

Den botfärdige rövaren använder Jesu namn. Han är den förste i en oändlig rad genom historien som åkallar Jesu namn. Enligt det bibliska löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Den botfärdige rövarens bön, människans bön till Jesus, Jesusbö­nen, det är den ödmju­kes bön. Det är änkans skärv. Det är den förlorade sonens hem­komst, publikanens bön i templet. Människan är aldrig så svag att hon inte kan vända sig till den som låtit sig kors­fäs­tas mel­lan två för­brytare. Ändå är ödmjukheten den trånga por­ten både i och utanför kloster. Men i det ödmjuka hjärtat upprättas ett brofäste mellan den­na plågade värld och Guds rike. Den lilla surdegen som kan genomsyra en stor deg.  

Den korsfästes svar, den sanne Konungens svar, ger hopp om Guds allomfattande ri­ke. Vi föregriper det riket i den heliga eukaristin. ”Må ditt rike komma”.

Amen.

                                                                                                                          pater Ingmar Svanteson