Predikan Långfredagen 2024

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52: 13 - 53: 12; Ps 31: 2, 6, 12-13, 15-17, 25; Heb 4: 14-16; 5: 7-9; Joh 18: 1- 19: 42

Ett fullbordat liv – för vår skull

I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han berövas det på grymmast tänkbara sätt. De som är ute för att fängsla honom behöver inte leta upp ho­nom. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad mellan domare och anklagad. Det är inte Jesus som är makt­­lös, utan Pilatus. Också i detal­jer­na skymtar en plan fram. Den kors­fästes kläder blir inte sönder­skur­­na. I stället upp­fylls skrif­terna. ”De delade mina klä­­­­der mellan sig och kas­ta­de lott om min kläd­­nad.” Också när bödlarna kommer för att på­skyn­da de­ras döende genom att kros­sa de kors­fästas ben sker något oväntat. De kom­mer för sent. När de kommer till Jesus har han redan över­läm­nat sin ande. Så handlar inte en förlorare, utan en som fullbordar sitt liv.

Johannes skrev sitt evangelium långt efter att korsfästelsen hade ägt rum, det bety­der, i ljuset från uppstån­del­sen. Men det betyder inte att lidande och kors glöms bort. Det är den ofrånkomliga vägen till livet. Det gäller också oss. När vi upp­täcker vår delaktighet i Je­su lid­ande och död, får vi del av korsets kraft och nya liv. I den katolska studiebibeln finns en kommentar till första läsningen ur profeten Jesaja 53. Profeten säger att ”hans utseende inte kunde be­ha­ga oss”. Han var som en ”för vilken man döljer sitt ansikte”. Hur stämmer det med psal­taren, som kallar Messias ”den skönaste bland människors barn”? Den katol­s­ka kom­men­taren säger: ”Det motbjudande tillhör inte tjäna­ren själv. Han bar andras smä­r­ta, sjuk­d­om och synd”. Redan profeten ser det: ”Det var våra smärtor han bar. Han var sar­­gad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som inte bara orsa­kade hans lid­an­de, utan även gjorde hans utseende motbjudande. En katolsk röst (Paul Claudel) sä­ger: ”Det fanns en dag då Gud led detta för vår skull”. Kyr­kan tvekar inta att lägga det tyngsta ansva­ret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den upp­riktige och ödmjuke upp­täcker att det är hans/hennes syn­der som rev sönder Jesu hud och lät spi­karna tränga in i hans kropp. Men då är han också i närheten av att se något mera. Att korset är Guds verktyg för att förvandla mitt liv. ”Jag måste bära korset innan korset kan bära mig.”

Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, vidare för den som fal­ler av fri vilja och för den som är trött på all­ting och frestas av det tred­je fallet, det som stavas för­tvivlan. Insikten växer och människan upptäcker att synderna växer fram ur hen­ne själv, ur hennes ego, den själviska och dödsdömda män­ni­skan. Den som måste kors­fästas och dö. Men när det sker i den Kors­fästes efter­följd blir lär­jungen beredd för upp­stån­­delse och ett nytt liv. Det som är fullbor­dat i Je­sus kan full­bor­das i varje människa.

Den som omvänder sig står inte ensam, trots att det avgörande sker i hjärtat. Vid kor­set får han en mo­der. ”Se, där är din mor.”

I Marias efterföljd ber kyrkan i denna liturgi för hela den mänskliga famil­jen. Som So­nen sträc­k­­­­te ut sina armar för att försona allt, så innefattar kyrkan i dagens stora förböner hela den mänskliga familjen.

Därefter låter kyrkan oss uttrycka vår kärlek till vår Frälsare genom att vi får hyl­la kor­set.

Kyrkan firar ingen mässa denna dag. Det vore ”för mycket av det goda”. Vi får betrakta det blo­diga offret, som sedan aktualiseras i varje mässa på ett oblodigt sätt.

Men vi får del av offrets frukt, de hostior som konsekrerades i gårdagens mässa. Lju­set skymtar fram, hoppet om uppståndelsen.

Amen.

pater Ingmar Svanteson

[1] Katekesen 598.