Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2020

Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2020

Apg 1: 1-11; Ps 47: 2-3, 6-9; Ef 1: 17-23; Matt 28: 16-20

Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?

Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Förutsatt att människan ser. För många, också bland de troende, har det himmelska ljuset blivit en svagt flämtande låga. – Låt oss ta hjälp av apostelns förbön i andra läsningen. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Aposteln fortsätter och kallar hoppet ett härligt arv. Inte ett dött kapital. Arvet rym­mer samma kraft som upp­väc­k­te Jesus från de döda. Han ber att tron på Kristi uppståndelse skall ge oss hoppets gåva, hoppet om att nå målet, det fulla livet i Gud. Ett hopp som ger utdelning redan i det här livet, drivkraft, frimo­dig­het och glä­d­je, ett hopp som är starkare än all värl­dens bedrövelse.

    Vi ser denna drivkraft hos den tolvårige Jesus. Han dröjer sig kvar i templet trots att det orsakar hans föräldrar oro och flera dagars sökande. När de frågar varför han gjort dem detta svarar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Han drogs till något som var viktigare än till och med lydnaden för sina för­äldrar. Men han är fri nog att sedan lyda dem i allt. Psaltaren använder en annan bild för samma driv­kraft: ”Som hjorten läng­tar till bäc­kens vatten, så längtar jag till dig, o Gud”. När se­dan bedjaren är tyngd av sorg och oro får han svaret: ”Sätt ditt hopp till Gud!” Bedja­ren kan fortsätta: ”Jag skall åter få tacka honom min räddare och min Gud”. Hoppet är inte en vagt svävande känsla. Det bygger på tron. Hebreerbrevet säger: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”.       

    En av kyrkans lärare, den salige John Henry Newman, kallar denna dag en trium­fens dag – en triumf för människan. Ty, säger han, denna dag steg männi­skan upp till himlen. Det vore tomma ord om inte himlen först hade stigit ner till jor­den. Det skedde när jungfrun blev havande och födde sin son. Det gudomliga Ordet fick av henne sin män­sk­liga kropp och själ. Det var denne tolvåring som måste vara hos sin Fader i templet. På korset överlämnade han sin ande i Faderns händer. Fa­dern tog emot hans offer och uppväckte honom från de döda. Inför apostlarnas häpna blickar lyftes upp i höjden och av ett moln togs han ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända fram till Faderns högra sida i himlen. De änglar, säger New­­man, som alltsedan syndafallet bevakat ingången till paradiset, sänker si­na svärd och bugar sig som ba­ra änglar kan buga sig. Änglarna ser med ännu stör­re häpnad än apostlarna hur den­na människa, som fortfarande bär sårmärken på sin kropp, förs förbi dem själva, ända fram till Fadern. Han kunde ha sagt till både apost­lar och änglar: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?”

    Men Newman drar också en annan slutsats. Han kallar det den återlösta männi­skans triumf. Ty Jesus hade antagit vår mänskliga natur och därmed är människan vid målet, han som kallas den förstfödde bland många bröder. Redan profeten ana­de det. ”Vad är en människa”, frågar han förundrad, ”att du tänker på henne? Med ära och här­lig­het krönte du henne. Allt lade du under hans fötter”. Predikanten vet att detta låter sagolikt och ofattbart för moderna öron, men det var egentligen lika ofatt­bart för apos­t­larna och, som vi hörde, för änglarna.  

    Kontrasten mellan denna högtid och da­gens tänkesätt, också bland många troen­de, är stor. Hoppet är begränsat till det jordiska, befrielse från corona-virus, klimat­, fred, framgång, hälsa. Viktiga ting i sig, men otillräckliga. Utan det gudomliga hoppet förblir människan en varelse på väg mot döden. Punkt. En kultur utan hopp blir i läng­­den en dödens kultur. 

Att hoppas på det eviga livet har un­der minst ett halvsekel ut­målats som ett hinder för engage­mang i det jordis­ka. Guds rike skulle förverkligas här och nu. Det är en för­rä­disk halvsan­ning. Det framstod som tveksamt om den troende fick längta till him­len, vilket har varit en själv­klar­het för de troende i alla tider. Inte minst för de hel­gon som gjort de största insatserna för sin nästa. Många troende är helt enkelt o­vana att öva sig i hoppet, att sträcka ut vingarna, ovana att be om hopp. Vi svarar på invändning­arna med Jesu fråga: ”Vet ni inte att vi är kallade att vara hos vår himmelske Fader?”

En munkfader säger: ”Vi måste uthålligt och i orubbad glädje rikta blicken mot det kom­mande och eviga. Då kan vi aldrig tryc­kas ner av tillfälliga motgångar eller förfö­ras av stundens lycka, ty bå­da är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”.

Den som har ett kallt hjärta, för honom blir Kristi himmels­färd en stum högtid. Men för den som sörjer över sitt kalla och tröga hjär­ta finns det hopp. ”Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i dö­den”, ber psalmis­ten. För den som vänder om i bot och bön blir det himmels­färd i mi­nia­tyr, redan på jorden. ”Den som öd­mjukar sig skall bli upphöjd”. Att gå till bikt är att fira him­melsfärd, att följa Kristus fram till Faderns barm­härtiga famn. I hjär­tat får vi gö­ra det dagligen. ”Plågade, men alltid glada,” säger apos­teln.

Att fira eukaristi är att fira Himmelsfärd och med Jesus vara där Fadern är. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt det­ta mö­te mellan himmel och jord stärka vårt fördol­da liv med Kristus i Gud”.

    Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar