Predikan - Kristi himmelsfärdsdag 2019

Apg 1:1-11; Heb 9:24-28; 10:19-23; Ps 47: 2-3,6-9; Luk 24:46-53

Triumfens dag - för människan

En av kyrkans lärare (den salige John Henry Kardinal Newman) kallar denna dag en triumfens dag - en triumf för människan. Ingen dag, ingen Nobelfest, ingen mänsklig bragd, kan sä­ga något större om människan än Kristi Himmelsfärds dag. Ty, säger han, denna dag steg människan upp till himlen.

    Himlen hade stigit ner till jorden. Det skedde när jungfrun blev havande och födde sin son. Hon förmedlade till gudasonen hans män­sk­liga kropp och själ. Det var den människan som hängde på korset, som uppstod från de döda och som inför apostlarnas häpna blickar lyftes upp i höjden och av ett moln togs ur deras åsyn. Vad de inte ser med sina ögon är att han förs ända upp till Faderns högra sida i himlen. De änglar, säger Newman, som alltsedan syndafallet bevakat ingången till paradiset, sänker sina svärd och bugar sig som bara änglar kan buga sig. Änglarna ser med ännu större häpnad än apostlarna hur denna människa, som fortfarande bär såren på sin kropp, förs förbi dem själva och ända fram till Fadern. Newman kallar det den återlösta människans triumf. Människan är vid målet och kan tillträda sitt arv. Jorden har stigit upp till himlen. ”Vad är en människa”, frågar psalmisten, ”att du tänker på henne? Med ära och härlighet krönte du henne.”

    Predikanten vet att detta låter sagolikt och främmande för moderna öron, men det var egentligen lika främmande för apostlarna och, som vi hörde, också för änglarna.

    Kontrasten mellan denna högtid och da­gens tänkesätt, också bland många troende, kunde knappast vara större. Hoppet är begränsat till det jordiska, klimat, fred, framgång, hälsa. Goda ting i sig, men otillräckliga. Utan det gudomliga hoppet om himlen har människan redan börjat dö.

Ändå har människan svårt att sluta hoppas. Något i henne, ett glödande kol under lager av världslig bråte, vill inte ge upp hoppet. Att stoiskt acceptera sitt öde kan imponera, men det föder ing­en glädje och ännu mindre hopp. Vem fylls av hopp inför tanken att upp­gå i naturens kretslopp? Vem blir glad och hoppfull över rätten att avsluta det egna livet?

Kristi Him­mels­färd förkunnar vad som är människans slutliga mål, vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet i gemenskap med livets Skapare, vår himmel­ske Fader. Kristus har gått i förväg för att bereda plats. Och han gör det med vår mänskliga kropp, som är ”början till vår upphöjelse”. Leo den Store sä­ger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till paradi­set. I Kristus har vi nått himlens höjder. Med honom sitter vi på Faderns hög­ra sida.” Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert och dränks lätt av jordiska löften om omedelbar tillfredsställelse. Det slår till slut mot människan. En kultur utan hopp blir en dödens kultur. 

Hur får människan ett le­van­de hopp? Det handlar ju inte om drömmar. Vi är, enligt aposteln, skyldiga att svara var och en som kräver besked om vårt hopp.

I Apostlagärningarna berättar evangelisten Lukas hur apost­larna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Det handlar inte om någon raketfärd. Molnet symboliserar i bibeln Guds här­lig­het, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna härlighet. Redan i Gamla Testamentet är det detta moln som leder Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Det uppfyller Salomos tempel. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lär­jungarna. Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”.

Men han återvänder inte på samma sätt som han kom. Det är inte bara på ett andligt sätt som Jesus stiger upp i himlen. Med kropp och själ går han in i härlighe­ten. Av jungfrun Maria har han, som Newman sade, mottagit samma mänsk­liga kropp och själ som vi. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härs­kare och makter”. Som vi sjunger i en hymn (tide­gär­den): ”Med bävan Her­rens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar”. I Kristi himmelsfärd ser människan därför sitt eget mål, hur han upp­höjer hennes bräck­liga mänskliga natur till härligheten på Guds hög­ra sida (1: a eukaris­tiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före” (prefatio­nen). Eller som vi bad i kollekt­bönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den här­lighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi him­melsfärd är grun­den för vårt hopp. ”Kristus är vårt hopp”, säger aposteln.

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Våra uppgifter här på jorden måste utföras hängivet och medvetet. Också vårt ansvar för miljön. Men vi har fått ett hopp, ett väl­grundat hopp. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och får hjälp i alla de lidanden och motgångar som obönhörligt möter. Utan detta hopp går den mänskliga ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som människan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig, hon vet att hon inte ska förlita sig på människor, allra minst på deras beröm. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och dö­den. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det riktiga proportio­ner. Aposteln kan med ett trotsigt hopp säga: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Ett första skäl är att hon bär på synd som hon inte har gjort upp med. I andra läsningen uppmanades de troende att ”träda fram inför Gud med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd”. När vår moder, kyrkan, säger att en allvarlig synd måste biktas innan människan går till den heliga kommunionen, så är det för att bevara sina barn i hoppet. Det påverkar bönen, ty bönen är hoppets språk. Bed­­jaren blir som örnen som kan se de jordiska tingen i ett rätt perspektiv.

Hos den ödmjuke som ångrar och sörjer över sitt kalla och ljumma hjär­ta väcks ett hopp. För den som vän­der om i bot och bön blir det him­melsfärd i miniatyr. I enlighet med Her­rens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd.” Att gå till bikt är att fira himmelsfärd. I hjärtat får vi göra det dagligen. Varje gång blir det också him­mels­färd. Den fullkomligt ödmjuke är redan i himlen.

    De troende firar eukaristi för att stärkas i hoppet. Som vi skall be över offergåvor­na: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.

    Amen.

                                                                                 pater Ingmar Svanteson