Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2011
Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20
Glad Himmelsfärd!
Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad? Visar inte reaktionerna att man ser den kroppsliga hälsan som det högsta goda och den fysiska döden som det största onda? Men när det himmelska hoppet är borta, då lurar missmod och depressivitet runt hörnet, eftersom tiden ändå krymper och vi snart skall dö. Också teologerna är märkvärdigt tystlåtna. Om kyrkan tiger om himlen, vem skall då ge människan hopp? Inte skall vi lämna över det åt sekterna.
Ändå kan människan inte sluta att hoppas. Hon kan aldrig riktigt acceptera att död och förmultning skulle vara slutmålet. Också vid sekulariserade begravningar sjunger man gärna om ”pärleporten” och om att ”gå till paradis med sång”. Kristi himmelsfärdsdag har, tror jag, fortfarande en hemlighetsfull dragningskraft, också i en efterkristen kultur. Kristi himmelsfärd förkunnar människans högsta värdighet och slutliga mål, den eviga saligheten och den saliga evigheten, livet hos vår himmelske Fader. Kristus har gått före för att bereda plats, hörde vi förra söndagen. När han kallade lärjungar sade han: ”Följ mig!” Vi är kallade att följa honom ända till platsen på Faderns högra sida. Men vem finner vägen på egen hand? Utan Kristus blir hoppet vagt och osäkert. Själv säger han: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Evangelisten Lukas berättar hur Kristus lyfts upp i höjden och hur ett moln tar honom ur apostlarnas åsyn. Det betyder inte att han stiger upp i atmosfären. Kristi himmelsfärd handlar inte om fysik och astronomi. Molnet symboliserar Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna Guds härlighet. Det är detta moln som leder Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget. Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”.
Sonen återvänder till Fadern. Men inte på samma sätt som han kom. Genom jungfrun Maria har han mottagit en mänsklig kropp. Med den kroppen har han dött och uppstått till en förklarad kropp. Med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar sin mänskliga kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. Keruber och serafer bävar och förundras. Liturgin kallar det det största av alla under. Kyrkofäderna ser här hela frälsningen i koncentrat, människans gudomliggörelse. I Kristi himmelsfärd ser den troende sitt eget mål, hur Kristus lyfter den bräckliga mänskliga naturen upp till härligheten på Guds högra sida.
Genom dopet och tron är vi redan där, eftersom vi är lemmar i hans kropp. ”Han har gett oss en plats i himlen genom Kristus”, säger aposteln. Denna tro ger oss ”hoppet att få följa honom dit han gått före”. Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. I varje mässa uppmanas vi: ”Upplyft era hjärtan”. Svaret, ”Vi har upplyft dem till Herren”, betyder bokstavligt: ”Vi har dem hos Herren”. Redan nu har vi en plats i himlen, himmelskt medborgarskap.
Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Våra uppgifter här på jorden måste utföras hängivet och troget. Men vi har fått ett hopp, ett välgrundat hopp. På jorden är vi pilgrimer. Vårt hemland är himlen. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som livsekvationen går ihop och hon kan härda ut i alla de lidanden och prövningar som obönhörligt möter.
När man läser äldre predikningar på denna högtid slås man både av fascinationen och allvaret. Bernhard av Clairvaux uppmanar sina bröder att fira himmelsfärden genom att dö bort från synden och leva i nåden. Varje omvändelse är en himmelsfärd i miniatyr. Om synden får råda fastnar människan i det låga, jordiska och begränsade. Då hjälper det föga om hon med munnen bekänner tron på Kristi himmelsfärd. Den som lever i en inre splittring och försöker tjänar två herrar förlorar styrfart och stegen blir tunga. Kristi uppdrag till sin kyrka var inte bara att döpa, utan också att lära folken att hålla alla de bud han givit. Den som följer buden lägger fienderna under Kristi fötter.
Cassianus liknar själen vid ett lätt och fint dun, en tunn fjäder. Den lyfts mot himlen av minsta vindpust. Men om den blir fuktig och klibbig förlorar den sin lätthet och pressas mot marken. Fukten och klibbigheten är lasternas tyngd, ofruktbara bekymmer och skadliga begär. Det rena hjärtats bön stiger självmant upp till Gud.
Men ingen kan hålla ut i kampen mot det onda om han inte också mediterar över det goda, upphöjda och himmelska. Vågar vi längta till himlen? Får man det? Aposteln säger: ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga”. Sådan meditation ger kraft. Den ärorika rosenkransen är en övning i hoppet. Aposteln talar om ”hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen.” Paulus kan säga: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Den som lever i detta hopp är skyddad för fiender och svåråtkomlig för bedrövelse.
Augustinus uppmanar oss att förenas med den himlafarne genom att leva i tron, hoppet och kärleken. Då får vi redan nu smaka trösten och njuta av vilan tillsammans med honom. Den som älskar Kristus vill också vara där han är. Den som har ett kallt hjärta, för honom blir Kristi himmelsfärd en stum högtid. Men för den som sörjer över sitt kalla och tröga hjärta finns det hopp. ”Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden”, ber psalmisten. Han sörjer och gråter och ber om den kärlek som gör hjärtat varmt och levande. För den som vänder om i bot och bön blir det himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Att gå till bikt är att fira himmelsfärd, att följa Kristus fram till Faderns barmhärtiga famn. I hjärtat får vi göra det dagligen. ”Plågade, men alltid glada,” säger aposteln.
Att fira eukaristi är att fira Himmelsfärd. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”. Kristus har gått före för att bereda oss rum. Må han vara vår högsta glädje, upphöjd i all evighet.
Glad Himmelsfärd!
Amen.
pater Ingmar Svanteson
