Predikan Kristi Förklaring 2023
Dan 7: 9-10, 13-14; Ps 97: 1-2, 5-6, 9; 2 Pet 1: 16-19; Matt 17: 1-9
Det förvandlande ljuset
De flesta fascineras av ett vackert ansikte, ett ansikte som lyser. Det kan vara både ett barn och en gammal människa. Något lyser fram som attraherar och väcker glädje. Det är en, låt vara blek, avbild av Kristi ansikte. Vi ser hans ansikte när det förvandlas för lärjungarna på det heliga berget. Evangelisten säger att det lyste som solen, men också den jämförelsen är otillräcklig. Det lyser av samma gudomliga ljus som Mose såg i den brinnande busken. När Mose senare talade med Gud på det höga berget, blev hans eget ansikte lysande. När människorna mötte Jesu blick skymtade de samma ljus. Redan profeten kallar honom ”den skönaste av människors barn”. Det strålade fram i hans märkliga gärningar, men allra tydligast i hans ansikte. Kyrkan bekänner att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus.” Profeten har sagt: ”I ditt ljus ser vi ljus”. Själv säger han: ”Den som har sett mig, har sett Fadern”. Människans slutmål är att se detta ljus ”ansikte mot ansikte”. På förklaringsberget får de tre lärjungarna se ljuset från detta ansikte i förväg. Vi får höra om det på denna Kristi Förklarings dag, som vi i år får fira på en söndag.
Det kan tyckas onåbart och högt över vardagens bistra realiteter. Men människan behöver detta ljus för att inte dras ner under sin sanna värdighet. För att inte fastna i förgängliga och världsliga ting. Vi är kallade till det bländande himmelska ljuset. Ingenting mindre och ingenting lägre. Jesus tar inte med sina lärjungar upp på berget i onödan, även om ljuset bara skymtar fram några korta ögonblick. Utan att söka det ljuset säljer vi vår förstfödslorätt, som Esau, för en tallrik jordisk soppa och riskerar att sluta i det eviga mörkret.
Förvisso – Jesus tar dem också ner från berget och talar om sin väg mot lidandet. Samma tre lärjungar som varit med på berget, får också vara med i Getsemane, där Jesu ansikte plågas av sorg, bedrövelse och ångest. Denna dubbla rörelse, upp på berget och ner i dalen, finns båda med i dagens evangelium. Flera fornkyrkliga predikanter varnar för att längta efter ”förklaringsstunder”. Petri förslag om att bygga hyddor fick inte gehör hos Jesus. Augustinus finner anledning att förmana Petrus: ”Gå ner Petrus, gå ner på jorden, predika sanningen, uthärda lidande och tortyr, tjäna i kärlek, då kommer du att nå evigheten, där du skall finna trygghet.”
Ändå har vi fått detta evangelium. De lärjungar som var med har vittnat om vad de såg och hörde. Idag läggs den mesta mödan ner på att förbättra våra jordiska villkor. Men bredvid en felaktig längtan finns en god och helig längtan. ”Sök mitt ansikte”, säger Herren genom profeten, ”sök mitt ansikte ständigt!”
Om vi inte hade behövt detta evangelium om det gudomliga ljuset, då hade vi inte fått det. Jesus tog själv med sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela världens skull. För att vi skulle få höra om vem som är tillvarons Herre och få se en skymt av ljuset från hans ansikte. Har kyrkan inte varit på berget, då har hon heller ingenting att säga i dalen. Vad skulle kyrkan vara utan sina mystiker som vittnat om det ljus de aldrig förmått beskriva? Kyrkan skulle förvandlas till en av många mänskliga aktörer för en bättre värld. Vem skall ge oss hopp, om Kyrkan inte vittnar om det himmelska ljuset? I efterhand var Marta säkert tacksam för ordet till hennes syster Maria, hon som fick höra att hon utvalt det som var bäst. En av de gamla förkunnarna tvekar inte att säga: ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppenbarelsen”, men han fortsätter också: ”låt dig förvandlas genom denna underbara förklaring.” Ty det är avsikten med det gudomliga ljuset – vår förvandling. Den måste börja inifrån. Anastasius av Sinai säger om dem som ser ljuset: ”deras inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild”. Det är det ljuset som lyser fram i helgonens ansikte.
På berget fick lärjungarna höra uppmaningen: ”Lyssna till honom”. En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva för Guds ord. Lyssnandet bereder väg för insikten och för ljuset. Vi läser och läsningen övergår i bön. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.” En vägledare (Cassianus) utlägger det så: ”’Bakom stängda dörrar’ ber vi när vi i djup tystnad och med slutna läppar vänder oss till honom som inte utforskar rösten utan hjärtat. ’I det fördolda’ ber vi när vi är samlade i vårt hjärta och vår ande och lägger fram vår bön för Gud ensam’”. Det står att lärjungarna var ”ensamma” på berget. Den som inte odlar en sådan ensamhet har heller inget att ge gemenskapen.
Beredelsen för ljuset, vägen upp på berget, liknar redan vandringen ner från berget, korsvägen mot lidande och död. Men nu vet lärjungen att ljuset finns där. Vi kallar det hopp. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att lysa fram. Men uthållighet i bönen bereder plats för ljuset. Låt oss lyssna till och lita på profetorden, så att de lyser ”som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan”.
Det andra som bereder för ljuset är hjärtats renhet. Så att vi kan se med ogrumlad blick. Också det är en kamp, men de erfarna säger att den lönar sig. Ändå beror inte segern på oss, utan på nåden. Gud har givit oss dagens evangelium och dessutom det konkreta löftet: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”
I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför hans gudomliga härlighet. Det rena hjärtat ser vad som händer på altaret. Ser för att förvandlas. Aposteln säger: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.
Lovad vare Herren som uppenbarat för oss det förvandlande ljuset.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
