Predikan Herrens Dop 2024
Jes 55: 1-11; Jes 12: 2-3, 4bcd, 5-6 (Resp.psalm); 1 Joh 5: 1-9; Mark 1: 7-11
Döpta till glädje
Vi har firat jul, Kristi födelses fest. En vecka senare firade vi barnets jungfruliga moder, Maria, Guds Moder. Igår följde vi de första hedningarna till det nyfödda barnet. Idag firar kyrkan sin Herres dop. Inte för att Jesus behövde döpas, utan för att vi skulle förstå varför han föddes. Han föddes som ett människobarn, för att vi skulle födas som gudabarn. Det sker när människan döps.
Julen kallas den nya födelsens fest,nova nativitas. Julen fullbordas när människan föds på nytt i dopet. Att Herrens dop firas i närhet till jul och Trettondedag har därför ett inre samband. Dopet föder henne till ett nytt liv, det liv som Kristus förde till jorden för att ge människan del av. I den tidiga kyrkan var det därför vanligt med dop i närheten av Trettondedagen.
Glädjebudet som förkunnades för herdarna den första julnatten, den glädje som fyllde de vise männens hjärtan när de såg stjärnan, den glädjen ingjuts i den döpte. Kyrkan “öser vatten med fröjd ur frälsningens källor”. Den döptes innersta väsen blir glädje. Dopet ger människan en outplånlig vattenstämpel, en stämpel av glädje i hennes väsens djup. Hon kan inte förlora den gåvan. Också den förlorade sonen som hamnat bland svinen förblev son. När han kom till besinning kom han till “sig själv”. Han upptäckte sin innersta glädje och därmed vem han var. När han bröt upp, begav han sig inte bort utan hem. En psalm utropar frimodigt: “Glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn”.
Bilden av Herrens dop är som en ikon, både för Kristi och vårt dop. Den visar dopets outtömliga djup och rikedom. Jesus döptes för att visa vad han vill göra med människan. Jesu dop föregriper hans påsk, där han besegrar synden, döden och djävulen, och uppstår till ett nytt liv. I en antifon sjunger kyrkan redan denna dag: “Ormens huvud krossades av Frälsaren i Jordan och han ryckte oss ur djävulens våld.” Dopvattnet renar från ursyndens smitta. När den döpte stiger upp ur dopgraven eller begjuts med dopvattnet öppnar sig himlen och Anden sänker sig över henne och föder henne på nytt. Fadern säger till den döpte samma ord som rösten från himlen sade till Jesus: “Du är min älskade son, du är min utvalde”. Gud säger till den döpte: ‘Jag älskar dig’. Jesus var Guds Son redan när Anden kom över jungfrun vid Bebådelsen. Han var Guds son till sin natur, av evighet, “född av Fadern före all tid” som vi snart skall bekänna i trosbekännelsen. När han döptes så bekräftades detta barnaskap av Faderns röst från himlen. I dopet får människan barnaskapets gåva av nåd. Det sker genom Guds röst och kraftfyllda ord. “Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Orden verkar vad de säger. Redan genom profeten hörde vi det: “Det ord som utgår ur min mun skall inte återvända till mig fåfängt, utan att ha verkat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till”.
Denna dag påminner Kyrkan sina barn: Glöm inte din värdighet som döpt! Glöm inte din dopdag, den viktigaste dagen i ditt liv! Glöm inte den glädje, som ingjutits i ditt innersta genom den helige Ande i dopets och konfirmationens sakrament! Denna glädje är inte en känsla som kommer och går. Glädjen är en sakramental och outplånlig vattenstämpel i människans innersta. Varje kväll sjunger systrar och bröder i alla benediktinkloster: “Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd”.
Den bedrövade och modlöse har inte förlorat sin gåva. Han har glömt den eller låtit annat ta över. Den som hör detta, kanske anar att han har glömt det viktigaste i livet. Det är Anden som försöker nå dig. Låt inte den aningen lämnas utan svar! Stanna inte i känslan utan sök din Herre i hans ord och i bönen! Lita på den gåva du har fått. Vårt svar är att leva i glädje. “Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus!” Det är därför aposteln säger att hans bud inte är tunga.
Den som inte är glad kan vara som den hemmavarande sonen i liknelsen, han som levde i yttre anständighet och lydnad, men var blind för sitt eget högmod, att inte ens kunna glädja sig över att hans broder hade hittat hem. Fadern går också honom till mötes och säger: “allt mitt är ditt”. Dopet gör oss till arvtagare av Faderns outtömliga gåvor.
Också den som fått smaka Herrens godhet kan prövas på nytt och leva i nattens mörker. Det är i prövningens mörker som Herren låter sitt klaraste ljus flamma upp – försmaken till det bländande ljuset och den eviga glädjen.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
