Predikan Herrens Dop 2024

Jes 55: 1-11; Jes 12: 2-3, 4bcd, 5-6 (Resp.psalm); 1 Joh 5: 1-9; Mark 1: 7-11

Döpta till glädje

Vi har firat jul, Kristi födelses fest. En vecka senare firade vi barnets jungfruliga mo­der, Maria, Guds Moder. Igår följde vi de första hedningarna till det nyfödda barnet. Idag firar kyrkan sin Her­res dop. Inte för att Jesus behövde döpas, utan för att vi skulle förstå varför han föddes. Han föddes som ett män­­niskobarn, för att vi skulle födas som guda­barn. Det sker när män­niskan döps.

Julen kallas den nya födelsens fest,nova nativitas. Julen full­bor­das när människan föds på nytt i do­pet. Att Herrens dop firas i närhet till jul och Tret­tonde­dag har därför ett inre sam­band. Dopet föder henne till ett nytt liv, det liv som Kristus förde till jorden för att ge männi­skan del av. I den tidiga kyrkan var det därför van­ligt med dop i närheten av Tretton­dedagen.

Glädjebudet som förkunnades för herdarna den första julnatten, den glädje som fyllde de vise männens hjärtan när de såg stjärnan, den glädjen ingjuts i den döpte. Kyrkan “öser vatten med fröjd ur frälsning­ens källor”. Den döptes inner­sta väsen blir glädje. Dopet ger människan en outplånlig vat­tenstämpel, en stämpel av gläd­je i hennes väsens djup. Hon kan inte förlora den gåvan. Också den förlorade so­nen som hamnat bland svinen för­blev son. När han kom till besinning kom han till “sig själv”. Han upptäckte sin innersta glädje och därmed vem han var. När han bröt upp, begav han sig inte bort utan hem. En psalm utropar frimodigt: “Glad jag städse vill bekän­na, jag är döpt i Jesu namn”.

Bilden av Herrens dop är som en ikon, både för Kristi och vårt dop. Den visar dopets outtömliga djup och rike­dom. Jesus döp­tes för att visa vad han vill göra med människan. Jesu dop föregriper hans pås­k, där han besegrar syn­den, döden och djävulen, och uppstår till ett nytt liv. I en antifon sjunger kyrkan redan denna dag: “Ormens huvud krossades av Frälsaren i Jordan och han ryckte oss ur djävulens våld.” Dopvatt­net renar från ursyndens smitta. När den döpte stiger upp ur dopgraven eller begjuts med dopvatt­net öppnar sig him­len och Anden sänker sig över henne och föder henne på nytt. Fa­dern sä­ger till den döpte samma ord som rösten från himlen sade till Jesus: “Du är min äls­ka­de son, du är min utval­de”. Gud säger till den döpte: ‘Jag älskar dig’. Jesus var Guds Son redan när An­den kom över jungfrun vid Bebådelsen. Han var Guds son till sin natur, av evighet, “född av Fadern före all tid” som vi snart skall bekänna i trosbekännelsen. När han döptes så bekräftades detta barnaskap av Fa­derns röst från himlen. I dopet får män­niskan barnaska­pets gåva av nåd. Det sker genom Guds röst och kraftfyllda ord. “Jag dö­per dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Orden verkar vad de säger. Redan genom pro­fe­ten hörde vi det: “Det ord som utgår ur min mun skall inte åter­vända till mig fåfängt, utan att ha ver­kat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till”.

Denna dag påminner Kyrkan sina barn: Glöm inte din värdighet som döpt! Glöm inte din dopdag, den viktigaste dagen i ditt liv! Glöm inte den gläd­je, som ingjutits i ditt innersta ge­nom den helige Ande i dopets och konfirma­tionens sakrament! Denna glädje är inte en känsla som kommer och går. Glädjen är en sakramental och outplånlig vatten­stäm­pel i människans innersta. Var­je kväll sjunger systrar och bröder i alla benedik­tinkloster: “Du ger mig glädje i hjärtat, stör­re än andras när de får säd och vin i över­flöd”.

Den bedrövade och modlöse har inte förlorat sin gåva. Han har glömt den eller låtit an­nat ta över. Den som hör detta, kanske anar att han har glömt det viktigaste i livet. Det är Anden som försöker nå dig. Låt inte den aningen lämnas utan svar! Stanna inte i känslan utan sök din Herre i hans ord och i bönen! Lita på den gåva du har fått. Vårt svar är att leva i glädje. “Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus!” Det är därför aposteln säger att hans bud inte är tunga.

Den som inte är glad kan vara som den hemmavarande sonen i liknel­sen, han som lev­de i yttre an­ständighet och lydnad, men var blind för sitt eget högmod, att inte ens kun­na glädja sig ö­ver att hans broder hade hittat hem. Fadern går också honom till mötes och sä­ger: “allt mitt är ditt”. Dopet gör oss till arvtagare av Faderns outtömliga gåvor.

Också den som fått smaka Herrens godhet kan prö­vas på nytt och leva i nattens mör­ker. Det är i pröv­ningens mörker som Her­ren låter sitt klaraste ljus flamma upp – försma­ken till det bländande ljuset och den evi­ga glädjen.

Amen.

pater Ingmar Svanteson