Predikan Heliga Trefaldighets Dag 2012

5 Mos 4:2-34, 39-40; Rom 8:14-17; Matt 28:16-20

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

är vi döpta. I detta namn börjar och slutar varje mässa. I detta namn tecknar vi oss med korsets tecken. Den Heliga Treenigheten är mittpunkten i den kristna tron. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är källan till alla andra troshemligheter. Hela den frälsningshistoria vi firar med från Advent till Pingstdagen rinner fram ur denna källa. Treenigheten är inte bara källan, utan också det mål till vilket allting söker sig och dras. ”Av honom och genom honom och till honom är ju allting.”

Det är ett mysterium i strikt mening. Ingen mänsklig tanke har räknat ut Treenighetens mysterium. Så begåvade teologer finns det inte. Ingen hade heller varit så dumdristig. Kyrkan har fått utstå mycket kritik och hån för sin tro på den heliga Treenigheten, men hon har vårdat denna tro som sin dyrbaraste skatt.

Formeln förekommer bara på detta enda ställe i Nya Testamentet. Evangelisten Matteus låter den uppståndne Herren ge sin missionsbefallning till de elva apostlarna: Gör alla folk till mina lärjungar, lär dem att hålla mina bud och döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Exegeterna kan egentligen inte förklara hur formeln har uppstått. Jesus var återhållsam med att tala om Anden, inte minst enligt Matteus. Men det man vet är att Kyrkan från första början har döpt i den Treeniges namn. När senare kyrkofäder skall förklara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt i kyrkans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn.

Bakgrunden hos Matteus är Jesu eget dop, som evangelisten ingående berättat om. Hur Anden sänker sig över Jesus som en duva och förblir över honom. Hur Faderns röst bekräftar att han är Guds älskade Son. Det var upptakten till Jesu offentliga gärning, till hela hans gärning för att frälsa oss. Nu skall detta verk spridas och apostlarna får befallning att göra alla folk till Jesu lärjungar. Också det sker genom en handling, det heliga dopet, varigenom människan återfår sin förlorade ställning som Guds barn. Den mänskliga tanken kan aldrig ”förstå” den helige Treenigheten. Men vi kan förstå avsikten med dopet, den handling som renar oss och ger oss ett nytt liv. Genom dopet lär vi känna den sanne Guden, som vill dra in oss i sin egen gemenskap. Vi hörde det i mässans inledning: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap, vare med er alla”.

Treenigheten lär vi därför känna genom att leva i vårt dop. Vi döps in i Faderns och Sonens och den helige Andes liv.

Fadern – alltings källa, fördold för människoögat, ofattbar, outgrundlig, outtömlig, men vars kärlek flödar över i allt levande. Den Ende, som samtidigt inte är ”ensam”. Redan när han skapar himmel och jord, gör han det med sitt Ord, medan Anden svävar över vattnet. Därför är det inte konstigt att det finns spår av den Treenige i skapelsen, särskilt i skapelsens krona, människan, skapad till Guds avbild. ”Låt oss göra människan till vår avbild”, säger skapelseberättelsen, med en antydan om Guds inre ”treeniga” dialog. När denna Guds avbild vanställts genom synden, och människans liv blir ett sökande efter det hon förlorat, sänder Gud på nytt sitt Ord, sin egen Son för att återställa sin avbild i oss.

Vid ett tillfälle står Jesus i templet och ropar: ”Är någon törstig så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”. Dessa strömmar i människan, denna inre källa, är källan till den frid människan söker. Treenighetens källa rann inte bara fram i Galiléen en gång. Den rinner fram i våra hjärtan. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den heliga Anden”.

Så fullbordas den Treeniges verk och vilja. Fadern är urkällan. Sonen är floden som rinner fram ur Faderns innersta, synlig och öppen för den som tror. Anden fullbordar Sonens verk och Faderns vilja och låter en inre källa välla fram i kyrkans och den troendes innersta.

Genom dopet i den Treeniges namn blir vi inte bara renade från synden, utan födda till ett nytt liv. Vårt liv som döpta kan samlas i tre punkter.

Den första är att upptäcka oss själva. Vem vi är. Att söka friden, som Benedictus säger. Det står om honom när han levde ensam i en grotta att han ”bodde hos sig själv inför Faderns ansikte”. Inför det ansiktet finner människan sig själv. Inför Fadern blir hon hans barn, son eller dotter till den Treenige. Anden vittnar med människans egen ande att hon är Guds barn.

Det andra är att gå ut ur sig själv, sin nästa till mötes, inte minst dem som jag har det svårt med, ovänner och fiender, eller den nästa som kommer i min väg och behöver mig. Att se och samtala med sin nästa skapar en ny trefald. Jag möter den andre, vi ser och hör varandra – i kärlek. En bild av tillvarons innersta trefaldighet. Anden är kärlekens förenande band.

Det tredje är att ryckas upp över sig själv, ut i det stora sammanhanget. Benedictus såg hela världen samlad i en enda solstråle. En sådan klarsyn kan tyckas som ett privilegium, som inte ges åt alla. Men det är just det det är. Den nyskapade världen, Kristi mystiska kropp, för alla som är döpta i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

En kyrkofader säger: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan sin Fader. Och Anden vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. Ty i Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Människans djupaste behov och slutliga mål har uppenbarats för oss. Jesus Kristus har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i, den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Gemenskapen och kärleken mellan Fadern, Sonen och Anden är vi kallade att bli delaktiga av. Varken underkastelse under en makt som tvingar, eller absorbering av en storhet som upplöser min person, utan frivillig överlåtelse i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom, så att de splittrade krafterna i mig bringas till enhet. ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra.” (Thomas Merton)

Den kända trinitariska ikonen med motivet hämtat från de tre männens besök hos Abraham i Mamres terebintlund, där de tre männen framställs som en fullkomlig inbördes enhet och gemenskap, är öppen mot den som betraktar bilden. Människan är kallad att inträda i Treenighetens eget överflödande liv. Det föregrips i den eukaristiska måltiden.

Låt oss av hjärtat, med munnen och med hela vårt liv säga: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet.

Amen.

                                                                                                                Pater Ingmar Svanteson