Predikan Annandag Påsk 2023

Apg 2: 14, 22-33; Ps 16: 1-2a, 5, 7-11; Matt 28: 8-13

Också de heliga Skrifterna skall lysa upp ditt ansikte

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela veckan efter påsk, den s.k. påskoktaven, är en slags för­längd påskdag. Påskljuset står kvar i kyrkans centrum hela påsktiden, ända fram till pingst. Kyr­­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de he­liga Skrif­terna. ”I ditt ljus ser vi ljus,” sjunger psaltaren. De troendes an­sik­ten lyses upp av de ord de betraktar, som en slags verbala ikoner. Vi lyssnar till Apostlagär­ningarna i var­je mäs­sa fram till pingst. De handlingar om den första för­samlingens liv som Lukas där berättar, blir åter levande i kyr­kans ord och liv. Pås­kens ljus återspeglas i de troendes ansikten och kyrkan åter­får sin skönhet.

     Idag hör vi ett avsnitt ur Petrus predikan den första pingstdagen, där han för­kla­rar var­för Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få be­hålla honom i sitt grepp”. Och han hämtar sitt skäl i Skrifterna, ur psal­­tar­psalmen sexton. Han talar ju till judar som vet att Skriften är helig och Guds ord. Skrif­ten blir ett vittnesbörd om upp­ståndelsen, bredvid de personliga vittnesbör­den av dem som fick möta honom levande. I psaltarpsalmen står det om David att han inte läm­na­des i döds­­riket. Hans kropp skulle inte möta förgängel­sen.[1]

    Hur kan detta ha något ”bevisvärde”? Alla som lyssnade visste att Da­vid var både död och begra­ven. Hur kunde han då vara befriad från förgängelsen? Psalmens ord måste ha en mening som väntat på sin uppfyllelse. De måste syf­ta på honom som Da­vid pe­kade fram mot, den utlovade Messi­as. Det blir ännu ett skriftord som ”mås­te” gå i uppfyl­lelse. Den gångna veckan har vi ju hört detta som ett återkomman­de om­kväde, inte minst i passionsbe­rät­telserna: Skrifterna ”måste” uppfyllas. Det finns en gu­domlig plan i det vi har firat. Det visar sig vara ”grund­planen” för hela historien och hela till­varon.  

    Vi har denna påsk samlat planen i en enda formulering: att den skadade av­bilden i människan skall botas och återställas. Det sker när vi låter den uppståndnes ljus lysa över oss. Ändå behöver vi följa Jesus i hans lidande och död för att upp­­täcka planen och känna igen honom som levande. Vi hörde i går att Jesus bara visade sig för sina lärjungar. Det finns ingen annan väg till visshet om uppstån­delsen, ingen genväg.  Där­­­för läser vi skrif­­terna, så att våra tankar kan urskilja och bedöma vad som verkli­gen hän­­der i allt som händer. Inte minst i kris- och krigstider, där allt tycks hotat. Vi hörde det kusliga allvaret vid påskljuset: ”Me­nings­löst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga li­vet”. Vi vet att det inte var mindre ”brutalt” den gången kring Jesu lidande och död, inte mindre hot­fullt och mång­tydigt. Lärjungarna var inte lätta att övertyga om innebörden i den tom­ma gra­ven. De flesta andra skakade bara på huvudet, andra gick bara vidare med sina liv.

    Jesus kun­de inte behållas av mörkret eftersom han levde i fullkomlig enhet med Fa­­dern, lju­sets och li­vets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tanke, vilja, gläd­­­je och lust var att göra Fa­derns vilja. Att göra hans vilja var hans ”bröd”, som han säger. Han var fullkomligt ett med sin Fa­der. Detta hade inte djävulen förstått och det blev hans stora miss­tag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. In i döden fortsatte Je­sus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Kristi upp­ståndelse är den av­gör­ande ”mutatio­nen” i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.

    Hur får människan del av denna förvandlande mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet, som drar oss med på Jesu väg till Fadern. Hela påskveckan bar de ny­döpta sina vita dop­dräkter, åtminstone i litur­gin. I dagens och veckans mässor på­minns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Den döpte är ”vaccinerad” mot det onda. Han är botad och upplyst av påskens ljus. Aposteln sä­ger: ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kun­ska­pen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansik­te skall sprida sitt ljus”. Till oss ropar aposteln: ”Ni är ljusets barn”.

    När mörkret hotar måste vi därför vända tillbaka till påskljuset. Någon har insett den ständiga bönens kraft. Att inte släppa taget om bönen. Kristi ljus är starka­re, även om det inte upp­levs så när vi låter oss fångas av otrons mörker. Ingenting, inte ens dö­dens mörker och förgängelse kunde behålla Jesus i sitt grepp. Ingenting kan skilja oss från Kristus Jesus, så länge vi inte själva föredrar mörkret.

Vi hör det i skrifterna, som bär gudomlig kraft. Det är samma budskap som vi hörde först vid påskljuset och sedan i påskdagens högmässa: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. För att fullborda sitt verk, sin förvandling av våra liv till likhet med den sanna avbilden, vår Herre, Jesus Kristus, som uppstått från de döda, för att bota, hela och återge oss den san­na avbilden som lyser mot oss i de heliga skrifter­na.

Amen.

                                                                                                      pater Ingmar Svanteson

[1] Lukas låter Petrus citera ur den grekiska översättningen Septuaginta som säger ”inte möta förgängelsen”. Den hebreiska texten säger ”inte se graven”. (Bibel 2000)