Predikan 7 Påsksöndagen 2024

Apg 1: 15-17, 20ac, 21-26; Ps 103: 1-2, 11-12, 19-20b; 1 Joh 4: 11-16; Joh 17: 11b-19

Att tro och hoppas på glädjen

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. Han hade visat sig för dem. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagar­na mellan Kristi Himmels­färd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.[1]

Dagens evangelium är hämtat ur Jesu översteprästerliga förbön, hans testamente, hans sista ord och vilja. Orden är formulerade av lärjungen Johannes som vilade vid hans bröst, den lärjunge som Jesus älskade. Men det Jesus gav till denne lärjunge, gav han genom honom till hela sin kyrka. Jesus ber till Fa­dern för sina lär­jung­ar och för sin kyr­ka. Han ber att de skall bevaras i hans namn, skyd­das från det onda och att de skall hel­­gas i sanning­en.

Men vi hör också av­sikten med hans bön till Fadern: Nu kommer jag till dig, men detta säger jag, för att de skall få min glädje helt och fullt. Naturligtvis inte vilken glädje som helst. Han talar om min glädje, den han själv bär i sitt innersta. Och de skall få den helt och fullt.

Vi vet att ordet evangelium betyder glatt budskap. Vid sin första predikan i Nasarets sy­na­goga låter Jesus profeten Jesaja uttrycka det: ”Herrens Ande har smort honom att fram­bä­ra ett glädjebud till de fattiga”. Hans apostel Paulus skall senare uppmana inte bara till ständig bön. Han säger också: Var alltid glada! Gläd er alltid i Herren! Lukas berättar att apost­larna var gla­da över att smädas för namnets skull. När Paulus räknar upp Andens frukter kommer ”glä­d­je” på andra plats, föregånget av ”kärlek” och följt av ”frid”. Kärlek, glädje, frid – vilken tre­klang! När han be­skri­ver Guds rike, sä­ger han att det består av rätt­färdighet och frid och glädje i den heli­ge An­de.

Som vi vet kan ordet glädje betyda mycket. Det kan vara en ytlig känsla som snabbt för­svinner, rentav förför. Människan söker ofta glädje på fel ställe eller på fel sätt, vilket slutar i sorg och be­­drövel­se. Jesus varnar för den glädjen. Ändå tar han risken att använda or­det gläd­je som ett kän­netecken på Guds rike. Det är för att bevara sina lärjungar i den sanna glädjen som So­nen ber till sin F­a­der för oss.

Bevara dem i ditt namn –Jesus skall lämna dem i yttre synlig mening. Därför ber han att de skall bevaras i det han lärt dem. Inte glömma och glida bort – och förlora glädjen. Han ber att de skall förbli i honom, som grenen måste förbli i vinstocken för att bära frukt. Det finns alltid en risk, också för dem som kommit upp i åren, att lockas och snärjas av det mind­re viktiga, av det världsliga och mångahan­da. Bevara dem i ditt namn. Vi känner igen orden i den första bönen i Fader vår. Helgat varde ditt namn. Det första präglar det som kommer efter. Da­gens första tan­kar kan påverka hela da­gen. Varje viktig handling måste, enligt Benedictus, föregås av bön. En liten avvikelse från kursen märks kanske inte på en gång, men efter en tid upp­täcker lärjungen att hon kommit på avvägar. Hon mär­­ker det på att glädjen är borta.

Det är mycket en fråga om disciplin och vilja, men det avgörande är en gåva. Ingen kan bevaras i glädjen utan Hjäl­pa­ren, den helige Ande. Det är om denne Hjälpare som Jesus ber, ty Hjäl­paren skall på­min­na om allt vad Jesus har sagt, gjort och givit oss. Och vad kan då skil­ja oss från gläd­jen? Vilken föräl­der ger sitt barn en orm, när det ber om en fisk? Hur mycket mer skall då inte er Fader ge he­lig Ande åt dem som ber? Tiden fram till Pingst är oss given för att vi skall vinna och åter­vinna den and­liga glädjen, så att påsken fullbordas i våra liv.

Bevara dem från det onda –Jesus ber inte att lärjungarna skalltas ut ur världen men att de skall bevaras från det onda. De skall leva i världen, men inte bli beroende av den. Det betyder att inte släppa det onda över tröskeln och in i hjärtat! Ännu mindre att dränera hjärtat på glädje genom att köra över sam­ve­tet! Djävulens strategi är ofta denna enkla: först baga­telliserar hans synden. Sedan, när synden är begången, säger han försmädligt: du är hopplös. Jesus prisar dem saliga som är fattiga i an­den. De har förstått sitt behov av för­låtelse. Ända fram till Trefaldighetsdagen kan man avlägga påskbikten!

Men också för att öva sig i att stå på vakt vid hjärtats dörr. Den som ber om Andens ljus och vägled­ning upptäcker, till sin förvåning, att han får det ljus han behöver. Glädjen rinner till utan att vi förstår hur. Vaksamhet, omdöme och ur­skilj­ning­s­­för­må­ga är en gåva, men en gåva att be om, för att bevaras och växa i glädje.

Helga dem genom sanningen. Sanningen är oss given genom den tro vi fått och som vi bekänner. Vi irrar inte omkring i världens mörker. Vi låter oss inte terroriseras av den värld som förnekar sanningen och hamnar i relativismens diktatur. Världen avslöjar sig genom att bli upprörd när kyrkan förkunnar sanningen och vågar kalla sig sanningens pelare och grund­­­val.

Men sanningen är inte bara en lära. Människan skall helgas genom sanningen. Det be­tyder att förvandlas och att växa. Därför fortsätter Jesus: Jag helgar mig till ett offer, för att också de skall helgas genom san­ningen. Vi är kallade att bli delaktiga av hans helighet, av den sanning som är han själv. Det ofattbart glädjande är att han som arv ger sin kyrka, inte bara en lära, utan sina sakrament, varav det största är den heliga eukaristin, närvaron av hans eviga offer på korset, källan till evig glädje.

Vi är ju glömska och behöver ständigt påminnas om sakramentets insida. Öva oss i att vänta för att upptäcka. Pingstnovenan är en sådan väntan. ”Var stilla för Herren och förbi­da ho­nom”. Vänta så länge att vi inser vårt behov. Det är då bönen blir bön. Också bönen om glädje. Den utlovade glädjen, Kristi glädje. Han har sin glädje i att göra de be­drövade gla­da. En glädje som bara kan tas emot i ödmjuk tro. Som växer i hoppet och smakas av kärleken.

Därför ber vi inför pingsten om glädjen, Andens gåva: Ande, salig­hetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri.

Amen.

pater Ingmar Svanteson

[1] I bönboken Oremus finns förslag till böner under Pingstnovenan.