Predikan 7 Påsksöndagen 2012

Apg 1:15-17,20ac,21-26 1 Joh 4:11-16 Joh 17:11b-19

I väntan och bön

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Tron på uppståndelsen behöver Anden för att inte stelna till en trossats. Vi ser det redan bland lärjungarna. De var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade i ett hus i närheten av Jerusalem, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Maria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan varje år de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

Denna väntan är inte tom. Det är ingen transportsträcka. Allt har sin tid. Väntetiden behövs för att upptäcka och kunna ta emot den utlovade Hjälparen.

I evangeliet, ur Jesu översteprästerliga förbön, hör vi Jesus be för sina lärjungar och för sin kyrka. Den får sin särskilda betydelse just under dessa dagar fram till Pingst. Vi urskiljer tre böner i Jesu mun.

Bevara dem i ditt namn – Jesus skall lämna dem i yttre synlig mening. Därför ber han att de skall bevaras i det han lärt dem. Inte glömma och glida bort. Han ber att de skall förbli i honom, som grenen måste förbli i vinstocken för att bära frukt. Det sker inte automatiskt. Det finns alltid en risk att snärjas av det mindre viktiga, av det mångahanda.

Bevara dem i ditt namn. Vi känner igen orden från Fader vår. De tre första bönerna handlar om det som måste vara det första i lärjungens liv. Helgat varde ditt namn – Tillkomme ditt rike – Ske din vilja. Det första präglar det som kommer efter. Dagens första tankar kan prägla hela dagen. En liten avvikelse från kursen märks kanske inte på en gång, men efter en tid upptäcker lärjungen att hon kommit rejält på avvägar. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, då kommer allt det andra på rätt plats.

Ändå är det inte främst en fråga om disciplin och vilja. Ingen kan bevaras utan Hjälparen, den helige Ande. Antingen glider man av vägen eller också blir man en stel och dömande legalist. Väntetiden fram till Pingst ges oss för att vi skall upptäcka både vårt behov av denne Hjälpare och att Anden ständigt ges på nytt.

Bevara dem från det onda – Jesus ber inte att lärjungarna skall tas ut ur världen men att de skall bevaras från det onda. De skall leva i världen, men inte vara bunden av den. Gå på den smala vägen, inte på den breda. Släck inte den inre lågan genom att bryta mot samvetet! Det är ännu tid för påskbikt. ”Anpassa er inte efter denna världen”, säger aposteln, ”men låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”. Hur skall lära oss att se klart om vi inte får hjälp? Det är lätt att sucka och döma ut sig själv som hopplös. Och sedan nöja sig med det vi kan få grepp om. Men kyrkans helgon visar att det inte handlar om intelligens och unika krafter. De enklaste kan bli de visaste. De har förstått sitt behov av vägledning och sökt den, hos goda rådgivare och fr.a. i bön. Det är inte så krångligt som det låter. Den som ber om Andens ljus och vägledning upptäcker till sin förvåning att han får det ljus han behöver. Omdöme och urskiljningsförmåga är en gåva, men en gåva att be om. En gåva vi behöver, för att inte dras ner i medelmåttighet, ljumhet och självförakt. Jesus ber att vi skall bevaras från det onda. Hans bön besvaras av Fadern genom att Anden ges. Lärjungen får gåvan genom att vänta och be om den.

Helga dem i sanningen – Helighet är ingen lyx för ett fåtal. Varje kristen är helgad till ett tempel åt den helige Ande. Sanningen är oss given genom den tro vi fått och som vi bekänner. Vi irrar inte omkring i världens mörker. Vi låter oss inte terroriseras av ”relativismen diktatur”, den värld som förnekar varje sanning och föredrar sina egna ficklampor, medan den upprörs av att Kyrkan kallar sig sanningens pelare och grundval. Redan bekännelsen till Kyrkans tro är ett tecken på att vi förblir i sanningen.

I dagens första läsning hör vi hur Mattias väljs som efterträdare till Judas. En koncentrerad bild för kyrkans lösning av nya problem. Petrus tar initiativet och för ordet. Men han handlar inte isolerad från de andra apostlarna, inte heller från de övriga troende. Petrus ger den bibliska grunden för den åtgärd som måste vidtas, för att skriften också här skall uppfyllas. Det ämbete som Judas hade, måste övertas av någon annan. I förbifarten får vi en slags definition på vad som krävdes för att räknas till de tolv apostlarna. En apostel måste ha varit med hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland dem. Dessutom måste han kunna vittna om uppståndelsen. På denna apostoliska grundval vilar kyrkans tro. Inte på religiösa upplevelser, eller på teologiska skrivbordsprodukter.

Samtidigt måste hon kunna gå vidare och fatta beslut i nya situationer. Kyrkan har inte bara en oföränderlig tro och en bestående tradition. Hon har också ett levande ämbete, en apostolisk ledning som vågar föra henne vidare och välja väg i nya vägskäl. Med självklar auktoritet genomför apostlarna och de troende valet av Mattias. Trots att situationen var unik.

Också händelseförloppet är lärorikt. Två blir föreslagna. Det är det mänskliga ansvaret i processen. Sedan ber man. Ber att Herren som känner allas hjärtan, skall visa vilken han har utvalt. Lottkastningen skedde för att undvika partisöndring, där den ena åsiktsgruppen kunde förtrycka andra. Hela processen blir en märklig samverkan mellan mänskligt och gudomligt. Skrift och tradition samverkar med de troendes vilja och känsla (sensus fidelium), under apostolisk ledning och med Marias diskreta förböner i bakgrunden.

Att vi tryggt tillhör kyrkan utesluter inte kallelsen att var och en måste helgas och växa i sanningen. Det handlar inte om märkliga ting. Ändå tycks Herren vänta på något litet från vår sida. Han väntar på lärjungens väntan. Denna enklaste av mänskliga gärningar, att vänta i uthållig, ödmjuk bön. Vänta så länge att vi förstår vårt behov. Det är då bönen blir bön. Endast den fattige kan Gud göra rik. ”Saliga de som är fattiga i anden…”.

Så enkelt är det, att ödmjuka sig för att bli upphöjd. Jesu utblottelse förblir mönstret. Det är ju hans Ande vi ber om. Påsken fullbordas i den som ber i väntan.

”Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom,.. Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena, varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet”.

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson