Predikan 6 söndagen under året 2020

Syr 15: 15-20; Ps 119: 1-2, 4-5, 17-18, 33-34; 1 Kor 2: 6-10; Matt 5: 20-22a, 27-28, 33-34a, 37

Om du vill kan du hålla buden

Det är vad den vise Syrak säger till oss: ”Om du vill kan du hålla buden”. Det är något an­nat än vad många säger idag när de syndat: ’Jag kunde inte stå e­mot; jag är så svag; det bara blev så’. Människan har lurats att se sig själv som ett hjälplöst offer för det arv hon fått, den miljö hon vuxit upp i och för om­ständig­­heter som hon inte råder över själv. Syrak håller inte med utan fortsätter: ”Du be­stämmer själv om du skall vara trogen”. Det gäller inga småsa­ker: ”Framför människan lig­ger livet och döden, och hon får det hon väljer”. Han förnekar inte att andra fakto­rer spelar in, men det tar inte bort män­ni­skans personliga frihet och ansvar. När människan vänjer sig vid att skylla ifrån sig förmins­kar hon sig själv och förne­kar sin mänskliga värdig­het och frihet.

    Jesus tycks i bergspredikan vara än mer krävande. ”Om er rättfärdighet inte överträffar de skriftlärdas och fariséernas kommer ni inte in i himmelriket”. Vi hör tre exempel. Det gäl­­ler livet, sexualiteten och våra ord. Han börjar med att citera buden: Du skall inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte vittna falskt. Så långt kan alla förnuftiga människor hålla med. Alla kan nog också förstå att brott mot dessa bud måste få konsekvenser. Syrak sa­de: ”Människan får det hon väljer, livet eller döden”.

    Men Jesus skärper buden. Han ser inte bara den yttre handlingen, han ser till hjärtat och sinnelaget. Också Syrak hade sagt det: ”Gud ser allt”. Inte bara mördaren, utan också den som vredgas på sin näs­ta faller under domen. Hans apostel Johannes bekräftar det: ”Den som hatar sin broder är en drå­pare”. Redan i hjärtat börjar valet mellan liv och död. Något liknande gäller äktenskaps­brott: ”Den som ser med åtrå på en kvinna har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap”. Det gäller också orden och tungans bruk. De halvsanna orden kan såra mer än knivhugg. De överflödiga orden tömmer orden på kraft: ”Vad ni sä­ger skall vara ja eller nej”.

    Kräver inte Jesus det omöjliga? - Mänskligt sett kan det tyckas omöjligt, inte minst i en kultur som vet allt mindre om människans sanna värdighet och storhet. Men dessutom bort­ser man från vem det är som uttalar orden, vem Jesus är. Jesus kräver inte mera än vad han också ger kraft till. Han gav oss inte bara sina bud. Han ger oss också kraften att följa dem.

    Det är detta människans val gäller. Orden av den vise Syrak, ”om du vill kan du hålla bu­den”, är en profetia och pekar fram mot Kristus, ”det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”. Hela tiden är det Jesus som människan väl­jer - eller väl­jer bort. Syrak profeterade ju om att välja livet eller döden. Utan honom blir Sy­raks ord ”pelagianska”[1] och omöjliga. Jesu bud, i förstone verkar omöj­liga att följa, är inte bara bud. De ger också liv. ”Öppna mina ögon, låt mig skåda det un­der­bara i din lag,” sjöng vi i respon­soriepsalmen. Samme Jesus, som skärpte buden, sä­ger också att hans ok är milt och hans bör­da lätt. Paulus förklarar det i Romarbrevet: ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Anden”. Det är Anden som förvandlar buden så att de blir en väg till livet. Anden ger män­niskan lust och glädje att följa buden.

    Människan bekräftar med sin vilja att hon är skapad till Guds avbild. Viljan har för­sva­gats ge­nom syn­den. Men den upprättas och nyskapas genom att Gud sände sin Son och gav oss sin Ande. Det är för att bli levande och fria som vi följer Jesus.

    Den som väljer det onda förlorar sin frihet och blir slav under synden. Den som väl­jer det goda befrias och växer i frihet, ju mer hon äls­kar. När det goda blir en vana och dyg­den en lust närmar hon sig målet. Be­nedictus kal­lar det ett Andens verk i människan.

    Därför är också kampen mot vrede, okyskhet och mångordighet en befriande möda. Att låta känslan av ir­ritation och vrede styra är inte frihet, utan att fångas i slaveri. Att låta det okyska begäret växa är att frivilligt låta sig förslavas av en främmande makt. Jesus full­kom­­­nar budet mot äk­tenskapsbrott genom att göra äktenska­pet till ett sak­rament. Han drar in äktenska­pet i sitt rike och gör det till ett tecken på kärleken mellan sig själv och sin brud, den heliga kyrkan. Kyrkans bud om att den utlevda sexua­li­teten hör hem­ma endast i äk­ten­­­skapet beror inte på att kyrkan är lagisk, utan på att hon vill föra män­ni­skan in i nå­dens rike. Vi minns Jesu agerande för dem som ville stena äktenskapsbryterskan. De lägger ner sina stenar och lomar iväg.  ”Inte heller jag dömer dig”, säger Jesus. Ändå upphäver han in­­te sjätte budet. ”Gå, och synda inte mera”.  

    Också människans ord behöver vägledning. Budet sä­ger att vi inte skall svära falskt och att människan måste hålla vad hon lovat. Falskhet och brutna löften upp­löser den mänskli­ga ge­men­skapen. Baktal och skvaller förgiftar den.

    Men människans or­d avslöjar vad som finns i hjärtat. Jesus går till roten när han säger:

”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därut­över kommer från det onda.” När männi­skan lär sig att hålla vakt över sina ord upptäcker hon rikedomen i att lyssna, glädjen i att tala sanning och nåden att få de rätta orden lagda i sin mun - de få och förnuftiga or­den.

    Syrak lovade att människan skulle få det hon väljer. Det löftet uppfylls när människan väljer att följa Kristus och inte före­drar något före kärleken till honom. Män­niskan upptäc­ker und­ren i hans lag, att hon själv är utvald av någon som älskar henne och ger sitt liv för henne och till henne. Det är den kärleken hon väljer, och be­svarar.

    När tiden är mogen får hon insikt. Paulus talade om att föras vidare in i Guds hemlig­hets­fulla vishet, som var bestämd att leda oss till härlighet. Stor är Herrens vishet och makt, sade den vise Syrak. Andens kraft fullkomnas i den mänskliga svagheten.  Helgo­nen vittnar om det, inte minst de som fått lida. Mitt i sin svaghet och sitt lid­ande har de fått sma­­ka och se: ”Vad inget öga sett och inget öra höra, det som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

    Vi firar det i den heliga eukaristin. Vi väljer livet och upptäc­ker att vi är utvalda och äl­s­ka­de - för att i kraft av nåden ”vilja Guds vilja” och få del av den gudomliga frihetens söt­ma. 

    Amen.

                                                                                    pater Ingmar Svanteson

[1] Pelagius menade att människan med sin egen vilja kunde nå frälsningen.