Predikan 5 april 2021, Annandag Påsk

Apg 2: 14, 22-33; Ps 16: 1-2a, 5, 7-11; Matt 28: 8-13

Också De heliga Skrifterna förjagar mörkret

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga allt vårt mörker.[1] Hennes liturgi har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av ljuset genom ord och sakrament, så att det tänds och växer till i våra hjärtan. Ljuset lyser genom att Kristi Ande i ”tungor som av eld” tändes i kyrkan, som Lukas berättar i Apostla­gär­ningarna. Där­för hör vi ur Apostla­gärning­arna i varje mäs­sa fram till pingst. Anden fortsätter att hålla påskens ljus brin­n­ande i kyrkans liv och i våra hjärtan.

     Idag hör vi senare delen av Petrus predikan den första pingstdagen, där han för­kla­rar varför Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få behålla honom i sitt grepp”. Och han hämtar sitt skäl i Skrifterna, ur psal­­tar­psalmen 16. Han talar ju till judar som vet att Skriften är helig och Guds ord. Skriften är ett andra ”bevis” för uppståndelsen, bredvid de personliga vittnesbör­den av dem som fick möta honom levande. I psaltarpsalmen står det om David att han inte läm­na­des i dödsriket. Hans kropp skulle inte möta förgängelsen.[2]

    Hur kan detta ha något ”bevisvärde”? Alla som lyssnade visste att Da­vid var både död och begra­ven. Orden måste ha en dju­pare mening. De måste syf­ta på den som David pekade fram mot, Messi­as. Det blir ännu ett skriftord som ”måste” gå i uppfyl­lelse. Den gångna veckan har vi ju hört detta som ett återkomman­de omkväde, in i minsta detalj i passionsberättelserna: Skrifterna ”måste” uppfyllas. Det finns en gu­domlig plan i det vi har firat. Det pekar mot ”grund­planen” för hela historien och hela tillvaron, men vi behöver följa Jesus och gå in i hans lidande för att upptäcka den, för att mörkret skall förjagas så att vi kan leva och vittna om detta ljus. Därför läser vi skrif­­terna, så att våra tankar kan för­vand­las och bli ”Kristi tankar”, så att vi rätt kan urskilja och bedöma vad som verkligen hän­­der i allt som händer. Vi hörde det vid påskljuset, nästan brutalt: ”Meningslöst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”.

    Det tydligaste exemplet på ljusets seger över mörkret är naturligtvis Jesus själv. Han kunde inte behållas av mörkret, eftersom han levde i fullkomlig enhet med Fa­dern, ljusets och li­vets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tanke, vilja, glädje och lust var att göra Faderns vilja. Att göra hans vilja var hans ”bröd”, som han säger. Han var fullkomligt ett med sin Fa­der. Djävulen trodde att Jesus var som alla andra människor, och det var hans stora misstag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Kristi upp­ståndelse är den av­gör­ande ”mutationen” i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.

    Hur får människan del av denna mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet, som drar med oss på Jesu väg till Fadern. Hela påskveckan bar de ny­döpta sina vita dop­dräkter, åtminstone i litur­gin. I dagens och veckans mässor på­minns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Den döpte är ”vaccinerad” med påskens ljus. Aposteln sä­ger: ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kun­ska­pen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansik­te skall sprida sitt ljus”. Till oss ropar aposteln: ”Ni är ljusets barn”.

    När mörkret hotar måste vi därför skynda tillbaka till påskljuset. Kristi ljus är starka­re, även om det inte upp­levs så när vi låter oss fångas av mörkret. Ingenting, inte ens dö­dens mörker och förgängelse kunde behålla Jesus i sitt grepp. Ingenting kan skilja oss, hans ljusbärare, från Kristus Jesus, så länge vi inte själva föredrar mörkret.

Vi hör det i skrifterna. Det är samma budskap som vi hörde när påskljuset tändes vid påskelden:

”Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker”.

Amen.

                                                                                                                                pater Ingmar Svanteson

[1] Det kan låta cyniskt att säga det i dessa Coronatider, men all liturgi i Kyrkan är till sitt väsen gemensam och firas för alla, även om de flesta är förhindrade att kroppsligen delta.

[2] Lukas låter Petrus citera ur den grekiska översättningen Septuaginta som säger ”inte möta förgängelsen”. Den hebreiska texten säger ”inte se graven”. (Bibel 2000)