Predikan 4 söndagen under året 2022
Jer 1: 4-5, 17-19; Ps 71: 1-3, 5-6ab, 15ab, 17; 1 Kor 12: 31-13: 13; Luk 4: 21-30
Tänk om någon kunde säga sanningen!
Behovet av tillförlitlig information växer. Världen tycks fylld av falsk information och lögner. Vem önskar inte en röst som vi kan lita på? Tänk om någon kunde säga sanningen! Problemet är bara att när en sann profet tar till orda så blir han oftast avvisad. Vi hörde det både i första läsningen och i evangeliet. Profeten Jeremia utvaldes till profet redan i moderlivet, men hans eget folk skulle avvisa och stå emot honom. Han måste bli som en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot både kungar, präster och hela folket. Samma motstånd möter Jesus när han predikar i sin hemstad Nasaret. Det börjar med att alla prisar honom, men slutar med att alla blir ursinniga. De driver honom ut ur staden för att störta honom ner för en brant. Redan i början av evangeliet får vi en förvarning om hur Jesu liv kommer att sluta. Han fördes ut ur staden för att korsfästas.
Men hur är det då med den andra läsningen? Kärlekens höga visa blir väl inte avvisad? Det stämmer, åtminstone till en början. Det är en glädje att läsa och höra den. Den väcker fascination. Något vaknar till liv i människan, antingen hon är troende eller inte. Så borde det vara! Så är livet tänkt! Det behövs inga argument. Kärleken är sin egen motivering. Ungefär som glädjen och skönheten. Ändå är det inte flummigt eller romantiskt. Apostelns tanke är glasklar. Han går steg för steg, från det kända till det okända.
Han säger först: kärleken är ”tålmodig och god”. Sedan får han svårt att finna ord för att beskriva kärleken. Han tvingas gå en omväg. Han säger vad kärleken inte är. Det påminner om den teologi som föredrar att tala om vad Gud inte är, eftersom det är så mycket svårare att säga vad Gud är. Paulus säger om kärleken: den är inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, inte självisk, kärleken brusar inte upp, den vill ingen något ont. Var och en kan använda detta som en spegel för att jämföra sig med originalet, hur livet är tänkt. Det blir en biktspegel.
Inte heller handlar det om känslor. Kärleken är inte blind. Den ”gläds med sanningen”. Så går aposteln ännu ett steg. Kärleken bär allt. Den uthärdar allt. Här börjar många tveka eller undra. Är det så krävande att älska?
I Nasaret påminner Jesus sina judiska landsmän om att Guds kärlek går utöver de judiska gränserna. Änkan i Sarefat nära Sidon och Naaman i Syrien fick hjälp, medan judarna, Guds utvalda folk, led nöd. De blir ursinniga.
Människan känner igen den häftiga reaktionen hos sig när hon utsätts för orätt eller kränkningar: ’Nej, nu får det vara nog! Det här utsätter jag mig inte för!’ I Bergspredikan uppmanar oss Jesus att inte bara älska bröder och vänner, utan också fiender och dem som har sårat och kränkt oss. Kärleken uthärdar allt, sade Paulus. I teorin och den fromma tanken vill man kanske instämma. Men i praktiken? Det är då människan frestas att sluta lyssna. Att dra en gräns för vad hon vill höra. Och riskera att missa själva poängen.
Det aposteln beskriver är något utöver den egna förmågan. Inte bara en dröm eller en vacker tanke om kärleken. I apostelns beskrivning av kärleken skymtar en person fram, någon som visat kärleken för honom, den Herre som han tidigare förföljde, men som övervann hans hat. Den Herre som själv bar allt och uthärdade allt. För vår skull. Ordet kärlek i kärlekens höga visa kan bytas ut mot namnet Jesus. En annan apostel säger: ”Vi har lärt känna kärleken och tror på den”
Den som erfarit denna kärlek kan inte själv förblir oförändrad, rentav lägger händerna i knät. Kärleken är ömsesidig. Kärleken söker gensvar. Den kärlek som Gud visar oss i Jesus är inte fullbordad innan vi har tagit emot den och besvarat den. Samtidigt är vi helt beroende av den. Vi älskar därför att han först har älskat oss. ”Utan mig kan ni ingenting göra.”
Aposteln talar om att växa, att lämna barnstadiet och söka den vuxna mognaden.
”Sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”, säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter för sina emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och disciplinera sådant, som annars skulle växa vilt. I kärlekens skola får människan lära sig att hon inte behöver ge efter för irritation och ilska, för självömkan och avundsjuka. Vi har inga skyldigheter mot vår köttsliga natur, säger aposteln på ett annat ställe. Inte främst för att lagen kräver eller förbjuder, utan för att kärleken är ingjuten i våra hjärtan. Det finns en väg som är öppnad för människan. Vägen tillsammans med Jesus.
Cistercienserna talar om kärlekens skola, schola caritatis. ”Ingenting hårt och ingenting tungt är det”, säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite stränghet för att utrota fel och bevara kärleken”. Ty samtidigt handlar det om att ta emot alltmer av en gåva som ges oss. Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” Han fick svaret: ”Inte för den som gör det”. Hindren finns i människans ovilja att älska, åtminstone inte mer än till en viss gräns. Det märks i den som knotar och aldrig är nöjd. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är i den skolan vi upptäcker att hans ok är milt och hans börda lätt. På den vägen lär man inte bara känna sina egna gränser, utan också Herrens obegränsade kärlek. Men det är endast den ödmjuke som upptäcker det. Den som tror och hoppas på Guds barmhärtiga kärlek.
Inte ens när folket, som Jeremia förgäves predikade för, fördes bort i fångenskap inte ens då var det slut med Guds plan för sitt folk. Inte ens när människorna i Nasaret avvisar Jesus tar hans kärlek slut. Han ”fortsätter sin väg”, står det. Han fortsätter den väg som fullbordas på korset. Det är den kärleken som uthärdar allt. Det är inför den kärleken som mänsklighetens framtid avgörs. Det är av den kärleken vi en gång skall dömas. För att få se kärleken ansikte mot ansikte.
Amen.
pater Ingamr Svanteson
