Predikan 32 söndagen ”under året” 2018

1 Kung 17:10-16 Ps 146:7-10 Heb 9:24-28 Mark 12:38-44

Två änkor som visar trons och offrets väg

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen.

Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” Profeten Elia får se henne och ber henne hämta lite vatten åt honom och dessutom ett stycke bröd. Hon berättar hur hopplöst läget är. Då ställs hon på prov av profeten. ”Var inte rädd. Gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son.” Så ger han henne ett löfte: ”Så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.”

Det var ett prov, ett trosprov. Hon skulle baka bröd, men först åt profeten och därefter åt sig själv och sin son. Varför först åt profeten? Kunde hon lita på hans ord? Hon hade ingen annan garanti än hans löfte. Vi får inte veta vad som rör sig i hennes inre. Det står bara: ”Då gav hon sig iväg och gjorde som Elia hade sagt”. Hon litade på det löfte hon hade fått. Hon lyssnade på profetens ord och fullföljde det i handling. Så gör tron. Aposteln talar om trons lydnad. Utan krav på garantier eller särskilda tecken. Det är trons tillit och förtröstan. Änkan i Sarefat ger oss ett exempel på vad tro är.

Det är inte svårt för människan att känna igen sig. Hon har hört predikningar och kanske läst böcker om det andliga livet, men vad är det att handla i tro? Särskilt när resurser, krafter och möjligheter tycks uttömda. Mjölet i krukan är på väg att ta slut. Alla vägar tycks stängda och krafterna har sinat. Döden närmar sig. Så hör hon ett ord från Gud, hon läser det eller hör det av någon som har uppdrag och fullmakt att förmedla Guds ord. Menar hon sig redan veta hör hon ingenting. För änkan i Sarefat hörde, också med hjärtats öra. ”Var inte rädd”, sade profeten. ”Tro på mig”, säger Jesus. Handla i tro, utan annat stöd än det ord du hör. Mjölet i krukan skall inte ta slut. Herren är din herde, ingenting skall fattas dig!

Några har hört orden och tagit några steg, men det blev aldrig verkligt. Hon var inte totalt beroende av dem. Det fanns också annat att lita på. För änkan är profetens ord hennes sista chans. Nu hänger allt på det ord hon hör. På ett enda löfte. Ordet tycks inte tåla konkurrenter, eller att vara ett bland flera alternativ. Änkan i Sarefat gjorde som profeten hade sagt. Hennes tro öppnade för löftets fullbordan. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte.

Vår andra änka kommer till templet i Jerusalem för att bära fram ett offer till Gud. Hennes gåva såg inte mycket ut för världen, två kopparslantar, det minsta myntet hos judarna; ”några ören”, säger vår översättning. I jämförelse med de rikas offer var det ingenting, men Jesus säger att hon gav mer än alla de andra. Dessa gav av sitt överflöd, men hon gav allt hon ägde, allt hon hade att leva av. Hon hade kunnat behålla den ena av de två slantarna för dagens behov, men hon behåller ingenting för egen del. Hennes hjärta är enkelt och odelat. Hennes offer är ingen impulshandling. Hon har, som aposteln säger, ”beslutat i sitt hjärta”, och bär fram sin gåva utan beräkningar, med en enkel och odelad tro.

En första lärdom är att Gud inte begär något annat av människan än det hon har och äger. Änkan gav ”i sin fattigdom”, hon bar fram sitt armod. Ingen behöver vänta tills hon har något stort och pampigt att bära fram. Ingen kan säga: ’Jag duger inte’. Änkan hade ju kunnat stanna hemma och tänka: ’Jag har ingenting att komma med. Jag passar inte bland de ’fromma’. Fienden viskar i de tvivlandes öra, med bibelcitat och allt: ”Det finns ingen räddning för honom hos Gud”.

Människan är aldrig så fattig och kraftlös att hon inte kan bära fram det hon har, även om det mest liknar är en brist, ett rop eller den enklaste bön. Kanske bara en syndabekännelse eller en bekännelse av samma gamla synder som tidigare. Publikanen i templet hade bara en bön att komma med: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Det utmanande är att människan måste bära fram det, utan förbehåll, allt hon har, också när allt bara känns som en brist och en fattigdom. Det betyder att beslutsamt avvisa den murkna vällusten i att förkasta och utesluta sig själv. Vem är fattigare än de två änkorna? Ändå är de våra föredömen, medan de skriftlärda och rika beskrivs som hycklande och avskräckande exempel.

Mellan dessa två änkor hörde vi ett stycke ur Hebreerbrevet. Där talas om översteprästen i Jerusalems tempel. Varje år bar han fram blodet från de offrade djuren. Som jämförelse med dessa berättas om Jesu offer. Han har burit fram sitt offer ”en gång för alla”. Han bar inte fram djuroffer eller penningar, han offrade sig själv. Han gick inte in i ett tempel byggt av människohand och ”bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.”

Det är den handling som förvandlat historien. Som öppnat porten för alla svaga, fattiga, tvivlande och vacklande människor. Änkan i Sarefat och änkan i templet kände inte till Jesu offer. Men evangelisten gör det och kyrkan berättar om det för oss i ljuset av Kristi offer.

I varje mässa firar hon detta mysterium, detta hisnande utbyte. De troende bär fram brödet och vinet som uttryck för den egna överlåtelsen. Kommunikanten lägger sin lilla oblat på fatet/patenen vid kyrkans ingång. Men den oblat hon tar emot i kommunionen är vida värdefullare än den vi bar fram. Gud frågar efter människans tro och överlåtelse, men inte för att beröva henne något, utan för att göra henne rik, för att han älskar henne och vill ge henne offret och gåvan av sig själv, sin egen älskade Son. Det enda Gud begär av människan är att hon litar på honom och handlar därefter.

Det märkliga är att de två änkorna vittnar både om trons första steg och om dess fullbordan. Både nybörjaren och den erfarne, också i klostret, bär fram och fortsätter att bära fram sitt offer och upptäcker att Gud står för sina löften. De båda änkornas exempel visar att ingen är utesluten från denna väg, ingen som inte utesluter sig själv eller medvetet bryter mot Herrens bud.

Därför bär vi nu fram vår tro och oss själva och tackar Gud för löftet att mjölet inte skall ta slut och oljan inte tryta, att ingenting skall fattas oss.

Amen.