Predikan 30 söndagen under året 2022
Syr 35: 15b-17, 20-22a; Ps 34: 2-3, 17-19, 23; 2 Tim 4: 6-8, 16-18; Luk 18: 9-14
Vem förstår denna liknelse?
Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtminstone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem bekräftade av sitt eget goda omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars innebörd är självklar?
Låt oss se lite närmare på de två rollinnehavarna. Farisén tar avstånd från stöld, bedrägeri och otukt. Skall han kritiseras för det? Det är ju bara elementär moralisk anständighet. Att farisén låter självgod kan kanske stämma, men varje farisé på Jesu tid visste att skryt och förhävelse var något förkastligt. Fasta och tionde var anbefallt i Mose lag. Också kyrkan anbefaller fasta och att man ger sitt bidrag till kyrkans arbete. Tullindrivaren däremot hade förfärliga saker på sitt samvete. Han samarbetade med den romerska ockupationsmakten och förrådde sitt folk – en Quisling och en förrädare, jämförbar med de präster som begått skändliga övergrepp. Dessutom skodde sig tullindrivarna på de fattiga som kom till staden för att sälja sina produkter. Tullindrivaren stoppade den höjda tullavgiften i egen ficka. Jesu ord om att han gick hem mera rättfärdig än den ivrige farisén måste ha uppfattats som en skandal. Var ligger den avgörande skillnaden mellan de två?
Sikten klarnar när vi jämför deras bön. Liknelsen började med att säga: ”Två män gick upp till templet för att be”. Men deras böner är väldigt olika. Fariséns bön är lång. Tullindrivarens kort. Fariséns bön handlar om honom själv. Visserligen tackar han Gud, men sedan räknar han upp sina meriter och Gud liksom försvinner ur sikte. Hans bön blir en monolog. Han mediterar över sig själv och sina meriter. Tullindrivaren är vänd till Gud. ”Gud, var nådig mot mig syndare.” Fariséns ord är knappast bön. Han behöver inte Gud annat än som bekräftelse på sin egen duktighet. Tullindrivaren är helt beroende av Gud. Hans bön är ett uppriktigt rop om förbarmande: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Det är denna skillnad som Jesus bedömer som avgörande: ”Det var han (tullindrivaren) som gick hem rättfärdig, snarare än den andre”.
Jesus säger detsamma som Paulus sade i andra läsningen, trots att aposteln först tycks låta som farisén. Paulus tvekar inte att säga vad han själv har gjort: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet”. Så fortsätter han: ”Jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig”. Också det låter nästan som farisén i templet. Men här gäller det att höra rätt. Längre fram klargör aposteln skillnaden: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han talar inte om sin egen rättfärdighet, utan om en rättfärdighet som Herren har gett honom. I sina brev kallar aposteln det för trons rättfärdighet. Det är en gåva som Gud ger av nåd. Det var den gåvan som tullindrivaren fick genom sin ödmjuka bön. En avgrund skiljer denna rättfärdighet från fariséns förmätna självrättfärdighet. Farisén går hem från templet lika fattig som han kom. Inget händer med honom, ty han bad inte om något. Tullindrivaren däremot gick hem från templet som en rättfärdig människa genom den gåva som Gud gav honom som svar på hans bön. Med Jesu ord: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.
Det betyder inte att vi kan sätta det ”i system”. Att med ord be som tullindrivaren och sedan fortsätta som förut. Det vore att ”synda på nåden”. Paulus vittnar om att den gåva han fick på Damaskusvägen tvingade honom att kämpa den goda kampen och fullborda den ända till slutet. ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp”. Han skriver från sitt fängelse i Rom och han vet att martyriet närmar sig. Men det offer han frambär, hela hans liv, är bara ett svar på det han fått som en ren gåva. Han säger inte: ’Jag klarade det’. Han säger: ”Jag har bevarat tron.” Med andra ord, och det är inte ”fromt” tal: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. På ett annat ställe säger han: ”Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.
Högmodet är människans största fiende. Omvändelse är att vända om och gå i motsatt riktning, att gå ödmjukhetens väg. Fariséns tragik var att han var blind för sitt högmod. Han saknade självkännedom. Det första steget på ödmjukhetens väg är att våga se sig själv i ljuset från honom som skapat oss till sin avbild, till att återspegla hans renhet och helighet. Sluta trösta sig med att jag inte är sämre än de andra. Inte förklara bort eller skylla på ”omständigheterna”. Gud ser och känner mig, också mina tankar. Den ödmjuke går in i detta ljus, även om det svider i stoltheten. De andliga fäderna säger att den som vill lära känna Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud. På den flyktvägen blir syndabekännelsen allt tommare på innehåll medan illusionerna växer. Det lägrar sig ett grådis och en trötthet över hela livet. Kanske blir man fortfarande upprörd över andras svagheter – ”moralisten” i oss är seglivad – men i det egna livet händer ingenting, livet bär inte frukt.
Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den sanning han sett. Han flydde inte i rädsla. Han måste ha ägt en gnutta tro på och hopp om Herrens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: ”Gud, var nådig mot mig syndare”.
I grunden är det enkelt. Men den högmodige gör det komplicerat, skjuter på det och hittar alla slags ursäkter. Och när tiden går får han allt svårare att tro att det finns någon hjälp. Men tullindrivaren gick. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Och bad om förbarmande.
Resten gör Gud. Utan att vi i förväg vet hur. Många tänker att de ”kan” det här med förlåtelse och upprättelse. Precis som de tror sig ”kunna” vad ödmjukhet är. Men tullindrivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till templet. Och liknelsen låter oss inte veta vad som hände i hans inre. Det enda Jesus säger är: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukheten öppnar vägen ut i en ny värld, som är vägen in i Kristi kraft, han som själv ödmjukade sig och blev upphöjd. I upprättelsen av tullindrivaren ligger hela evangeliets kraft, hela aposteln Pauli teologi om rättfärdiggörelsen. Människan föds på nytt och Kristus börjar ta gestalt i henne. Det vi inte kan, det kan Gud. Han inte bara förlåter synderna. Han driver ut rädslan och vanmakten, trögheten och tröttheten och alla andra fiender och laster. Ödmjukheten bereder väg för både saktmod och frimodighet, både mildhet och omutlig styrka, framför bereder den väg för kärleken. Det sker inte på en dag. Benedikt beskriver vägen i tolv steg och på det tolfte har den ödmjuke brodern tullindrivarens bön ständigt i hjärtat. Men då har han också sin glädje i att göra Guds vilja.
Låt oss följa fäderna. De råder oss att be om delaktighet i Kristi ödmjukhet. Och lita på hans löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Sakramentalt sker det i varje eukaristi, där vi ”äter” Kristi ödmjukhet.
Lovad vare Fadern som sänt sin Son, som genom Anden visar oss ödmjukhetens väg till delaktighet i det nya livet.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
