Predikan 3 söndagen i fastan 2023

2 Mos 17: 3-7; Ps 95: 1-2, 6-9; Rom 5: 1-2, 5-8; Joh 4: 5-42

Livgivande samtal

En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden, men nu i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men åter­vänder som en befriad män­niska.

Denna händelse berättades i fornkyrkan några vec­kor före påsk, särskilt för dem som skulle döpas. Som en beskrivning av vägen till tro och ett nytt liv. Händelsen är en bild för den unga kyrkans mission. Men missionsmetoden är märklig. Det börjar vid brunnen där Jesus sitter, trött efter en lång vandring. Han är törstig och ber en kvinna om lite vat­ten att dricka. I slutet av sitt evangelium skall Johannes berätta om ett annat tillfälle när Jesus törstar. Denna gång är det från korset han ropar: ”jag törs­tar”. Det han törstar efter är männi­skans tro. En första frukt av denna törst ser vi i de samarier som kvinnan vittnar för när hon åter­vänt till staden och berättar om honom. De kallar honom ”världens frälsare”. Den Gud som skapat och uppehåller allt sänder sin Son som en törstande människa. Men hans ärende är att själv släcka människans djupas­te törst, så att en källa rinner fram i hennes inners­ta, en källa som flödar över av liv.

Mötet vid brunnen sker i form av ett samtal som för ut på allt djupare vatten. Evan­­­ge­listen Johannes har gett det en genomtänkt litterär form, en slags ”berättande teologi” i samtalets form. Jesus ber om något att dricka. Kvinnan blir förvånad. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten. Jag är ju en samarisk kvinna.” Det var inte vanligt att en man gav sig i samtal med en främmande kvinna, allra minst en judisk man med en samarisk kvin­na. Judarna betraktade samarierna som avfallna från den rena judiska tron. Kvinnan får ett märkligt svar. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnans namn får vi inte veta. Hon är människan på väg till tro. Samtidigt fortsätter hon att tänka. Och att fråga. Hon frågar sig fram. ”Du har inget att hämta upp vatten med och brunnen är djup.” Hon har hört att Jesus talade om ”levande vatten”. Sådant fanns inte i brunnar och cisterner, utan i floder och vattendrag. Men hennes fråga visar att hon har ”hört” något mera. ”Vari­från tar du det levande vattnet? Skul­le du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen?” Finns det ett vatten som inte bara är lev­an­de, utan livgivan­de?

Kvin­nan formulerar människans djupaste fråga. Var finns källan, källan till det go­da livet? Finns det en källa som ger glädje och frid, och som består?

Jesus hör att kvin­nan lyssnar, också med hjärtat. Därför fortsätter han: ”Den som dric­ker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig.” Det betyder: den som sma­kat det vattnet vill inte längre ha nå­got annat. Kvinnan hade kun­nat kom­­ma med invändningar eller kräva bevis. Åt­mins­tone ett tecken på att han inte var en dåre eller en fanatiker. Men hen­nes för­troen­de för honom väger tyng­re än hennes tvekan. Hon hör Jesus säga: ”Det vatten jag ger blir en källa i männi­skan, med ett flöde som ger evigt liv.” Hon är inte framme än, men hennes nästa frå­ga blir en bön: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.” Hon ber om tro.

Då går Jesus henne in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Den tro och tillbed­jan han bereder väg för förutsätter självkännedom, beredskap att se sanningen om hela mitt liv. Kvinnan ha­de kunnat vända på klacken och gå, som många gör när det blir för närgånget och personligt. Men hennes respekt för sanningen väger tyng­re. Hon svarar ärligt: ”Jag har ingen man.” Jesus bekräftar hennes uppriktighet och formulerar själv hennes bikt: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan hade kunnat kän­na sig avslöjad och dömd. Hade hon levt i Sverige idag, hade hon kunnat anmäla Jesus för krän­kande bemöt­an­de. Men hennes förtroende har vuxit under samtalets gång. På något sätt vet hon att denne man inte är ute efter att döma henne. Hennes längtan ef­ter det vat­ten som Jesus talar om är starka­re. Hon går ett steg till. Hon erkänner ho­nom som profet och Jesus får undervisa om tillbedjan i ande och sanning. Det uttrycket låter mo­­dernt och öppet. Sann tillbedjan är inte bunden till en geografisk plats, men svaret rymmer också en anstöt: ”Fräls­ningen kommer från judarna”. Mes­sias kommer från Davids ätt av Juda stam. Endast genom juden Jesus är frälsningen möjlig. Detta väc­ker liv i den Mes­siasförväntan som kvinnan redan hade. Samtidigt skjuter hon det fortfarande framför sig. Hon sä­ger: ”När Messias kommer skall han låta oss veta allt”. Då är stunden inne. Jesus avlägger ett av de få men tydliga vittnesbörden om sig själv: ”Det är jag, den som talar till dig.”

När kyrkan läser och förkunnar detta evangelium är det inte något förflutet. Det som hände då händer nu. Saliga är de som hör. ”Idag, när vi får höra Guds röst, må vi inte förhärda våra hjärtan” sjöng vi mellan läsningarna. För den som lyssnar får or­den liv. Någon talar till den som lyssnar med uppriktigt hjärta. En låga tänds. En gåva ges till lyssna­ren. En gåva i människans innersta. Tro och förtröstan på Jesus Kris­tus. ”Tron kommer av hörandet”, säger aposteln. Aposteln säger att denna tro ger ”frid med Gud”. Jesus kallar det en källa med levande vatten. Paulus uttrycker det så: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga An­den”. Den Ande som ger den oroliga människan frid och visar vä­gen till ett nytt liv.

Hos kvinnan märker vi det av att hon låter sin kruka stå. Hon glömmer sitt ärende och skyn­­dar på lätta fötter och med högburet huvud in i staden för att berätta om den man som ”sagt henne allt”. Hon blir en av kyrkans första mis­sionärer. Kvinnan för­med­­lar en första gåva till sina grannar i staden.

En god början är den fråga som kvinnan själv formulerade: ”Herre, ge mig det vatt­net, så att jag aldrig blir törstig.” Herre, hjälp mig att finna dig i allt, och att alltmer leva av denna tro.  

Amen.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson