Predikan 29 söndagen under året 2019
2 Mos 17: 8-13; Ps 121; 2 Tim 3: 14-4:2; Luk 18: 1-8
Guds levande och verksamma ord
Skall Jesus, när han kommer, finna någon tro på jorden? I Europa och ett västerland som håller på att förlora sin själ? Så frågar en av den katolska kyrkans kardinaler. Det moderna Europa tycks ha glömt vad hon har fått i det förflutna och vet inte vad hon skall göra med sina materiella och tekniska tillgångar. Människan har tillkämpat sig frihet, men vet inte vad hon skall använda den till. När sedan problem uppstår saknar hon ledning för att lösa dem. Utan sanning går friheten vilse. Utan den tro Europa tagit emot blir hennes ledare blinda. Utan Gud finns varken sanning eller rätt, Till slut återstår bara - ingenting. Vår kardinal låter som profeten, när denne låter Gud säga: ”O att mitt huvud vore en källa och mitt öga en brunn med tårar, då skulle jag gråta dag och natt”. Inte bara över världen. Blindheten tycks ha nått in bland de troende. Kyrkor, prästseminarier och kloster stängs eller står tomma. Profeten ser en Gud som gråter över de fallna i sitt folk.
Nu är det inte predikantens uppgift att analysera tidens tecken. Hans uppgift är den som Timotheos får i andra läsningen: ”Förkunna ordet för att undervisa, vederlägga, vägleda och fostra”.
Den första är ”undervisning”. Alltsedan syndafallet har människan förlorat den sanna kunskapen om Gud. Hon kan treva sig fram. Med förnuftet kan hon få en allmän visshet om Guds existens och med samvetet en första aning om rätt och fel. Men kunskapen är vag och förmörkas lätt av de många intrycken och genom begären som fördunklar både förnuft och samvete. I sin godhet övergav Gud inte sin fallna skapelse, utan ville föra människan ut ur mörkret. Det skedde genom en lång historia av händelser som samlats i den heliga Skrift. Dessa skrifter, säger aposteln, ”förmår ge den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Jesus Kristus”. Det är inget kallt ljus som upplyser. Det kommer från någon som vill befria oss ur mörker och föra oss in i sitt milda ljus.
Den andra ”nyttan” med de heliga Skrifterna är att ”vederlägga”. Det finns nämligen en fiende som också läser bibeln, men som förvränger och förvrider orden. Han uppträder som ljusets ängel, ofta med behaglig röst och med lämpliga bibelcitat på tungan. Jesus fick själv erfara det när han frestades. Kyrkan har ständigt tvingats till den otacksamma uppgiften att vederlägga den falska läran. Jesus svarade frestaren med rätt förstådda ord ur skriften, och då vek djävulen, ty han fruktar ljuset och sanningen. Ibland dyker fienden upp i de egna tankarna med destruktiva ord och tankar, som leder till vrede och missmod eller tvivel och otro. Av frukten känner man trädet. Usla frukter avslöjar var de kommer från. Människan har lånat sitt öra till fienden. Men hon är inte lämnad ensam. En beprövad metod är att ”läsa sig” ur sådana tankegångar och stämningar, läsa och lyssna sig tillbaka till ljuset med hjälp av Skriften och pålitliga lärare.
Den tredje ”nyttan” är ”vägledning”. Kunskapen får inte stanna i huvudet. Människan behöver vägledning för att hitta målet och inte gå vilse. Det är därför kyrkan har inte bara Skrift och tradition, utan också ett läroämbete som har fullmakt att visa väg i nya tider och situationer. I det personliga livet motsvaras det närmast av samvetet, som låter sig upplysas och formas av skriften och kyrkan. Lycklig är den som läser och lyssnar för att ge sitt samvete vägledning. Inte krampaktigt eller för snabbt. Det är inte ett telefonnummer vi söker. Men ljus för vår väg. De heliga skrifterna och helgonens liv berättar om händelser och människoöden, ibland svåra och dramatiska, ibland vardagliga och enkla. Läsaren och lyssnaren får del av kyrkans gemensamma minne, en skatt av berättelser och ord. Hon kan snart känna igen sig i den ene eller den andre av dem som gått före. När hon barnsligt och förtröstansfullt frågar om vägledning, öppnar sig dörrar och vägar som hon annars inte skulle ha upptäckt. ”Ditt ord är en lykta på min väg”, sjunger vi i Psaltaren. Skrifterna förvandlas, från antika texter, till en värld som vi själva tillhör, den försonade världen, Guds heliga Kyrka. De bibliska gestalterna och helgonen blir konkreta vägledare. De troende behöver olika mycket av denna läsning, men något ord ur skriften behövs varje dag. Ibland behöver man någon som pekar eller hjälper att upptäcka, som när prästen Eli sade till den unge Samuel: ”Nästa gång du hör rösten skall du svara: 'Tala, Herre, din tjänare hör'”.
Den fjärde ”nyttan” är ”fostran”. Skriften ”fostrar människan till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”. Sådana ord kan slå ner modet på den som plågas av sina brister. Skrifternas medicin kan ibland vara besk, men dess avsikt är att ge hälsa. Benedictus älskar att beskriva sin abbot som en vis och omsorgsfull läkare. Så mycket mer då den Herre som är god och kärleksfull och som givit oss de heliga Skrifterna och sin kyrkans lärare och helgon för att bota oss från mörker, förvirring och ett destruktivt liv. Förkunnaren påminns dessutom om att han skall ”vädja”, och göra det tålmodigt. Skriften är ingen slavdrivare. Den vill öppna för det ljus och den värme som ger kraft och ny glädje.
Aposteln beskriver sin lärjunge som en som ”tillhör Gud”. Bokstavligen står det
”Guds människa”. Den heliga Skrift inte bara påminner oss om vem vi tillhör. Den åstadkommer vad den säger. Genom att lyssna och lyda förenas vi med de ord vi lyssnar till. Vi blir vad vi hör.
Genom Guds Ord, som är Ande och liv, blir vi hans älskade söner och döttrar, kallade att leva i tro, hopp och kärlek. Inte i fruktan, utan i en salig väntan på vår frälsares Jesu Kristi ankomst.
Amen.
Pater Ingmar Svanteson