Predikan 27 söndagen under året 2019

Hab 1: 2-3; 2: 2-4 2; Ps 95: 1-2,6-9; Tim 1: 6-8, 13-14; Luk 17: 5-10

Tjänandets värdighet

”Odugliga tjänare”? Det är inte lätt att förstå de orden av Jesus. Inte minst i en tid som gärna ta­lar om människans rättigheter men tiger om hennes skyldigheter. Vem vill idag vara tjänare? Ordet kolliderar med drömmen om den fria och självständiga människan som inte står under eller vill lyda någon. Men det har inte alltid varit så. Förvrängning­en av or­det ’tjänare’ borde inte förvåna oss. Fienden förvrider ordens innebörd, så att vi till slut inte känner igen origi­na­let.

     För att komma rätt måste vi börja med Jesus själv. Vi påminner oss hur han före sitt lidande tvättar lärjungarnas fötter. Det var en symbolisk handling för hela hans liv, med kulmen i hans lidande och död. Hela hans liv renar lärjungarna från allt som smut­sar ner och förvrider deras liv. Han be­friar dem och tar dem i sin tjänst. Efter att ha tvättat deras fötter säger han: ”Ni skall göra som jag har gjort med er. En tjäna­re är inte förmer än sin herre.” Att gå i tjänst hos den san­ne Konungen Jesus Kristus. Den som bara tjänar sig själv lever ett ”odugligt”, me­nings­löst och bortkastat liv. Den som är Kristi tjänare har fått en gåva som också in­ne­bär en tjänst. Men tjänsten är i grunden en gåva som övergår allt vad människan kan göra. Vi hörde det i kollekt­bönen: ”Din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska”.

     På Jesu tid var hans ord inte så chockerande. Tjänare som passar upp vid bor­det var något självklart. En an­ställd tjänare hos en jordägare förväntades göra i ord­ning maten för sin herre, när de kom hem efter arbetet. Själv åt han senare. Tjänaren kräv­­de inte tack för det som ingick i hans tjänst. Det var hans skyldighet att göra så.

     Jesus använder detta som en bild för apostlarnas förhållande till Gud. De står i Kristi tjänst, han har kallat dem. I grunden var det ett privilegium och en gåva, som också klargör människans grundläggande villkor i tillvaron. Då förstår hon vad hon är ska­pad till, att tjäna Gud och sin nästa. ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, säger aposteln. I tjänsten hos Kristus blir lärjungarna lem­­­mar i hans kropp, där varje lem är till för att tjäna de andra lemmarna. ”Tjäna varandra i kärlek”, säger Be­ne­dictus.

    Det är större än det individuella projektet. Den suveräna och oberoende indi­vidua­listen lever på en illusion, även om den är lockande. Det kan sluta i ensam­het och ångest. Världens tänkesätt har sipprat in i många troendes tänkesätt. Men det finns alltid några som förstår. Med ett gammalt ord kallas de för­nöjsamma. De är inte bittra och besvikna, utan tacksamma, trots att de kanske fått slita hårt i livet. Tydligast ser vi det hos hel­gonen, som gav sina liv i tjänst åt Gud och sin nästa, och som gjorde det med glädje, även när det såg uselt och hopplöst ut. Vi har firat den helige Fran­ciskus i vec­­kan. Han tjänade de fattiga, men han såg det inte som en tung plikt, utan gjor­de det med glädje. Något lyser fram i den som bejakat sitt liv som en tjänst.

    Franciskus hade lärt sig det hos Jesus, som själv gjorde sig till människans tjäna­re. ”Han ägde Guds gestalt”, säger aposteln, ”men antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Tydligt ser vi det när han tvättar sina lärjungars fötter. Till slut säger han till dem: ”Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

    När lärjungen vägrar att tjäna, slutar hon att följa Kristus. När hon kräver tack och erkännande, har hon glömt sin förebild och mästare. - Att barn be­höver uppmuntran och uppskattning är en sak. Men många bär med sig detta behov in i vuxen ålder, ett behov av ständig bekräftelse och uppskattning. Men lärjung­en är kallad att växa till full mognad.

    Ändå är det ingen moralisk stålman som efterfrågas, utan en som tror. Lärjungarna bad: ”Ge oss större tro! Föröka vår tro!” Tjänaren lever av tron. Det hörde vi redan hos profeten. ”Den rättfärdige skall leva genom sin tro.” Kristus har tvättat hela min kropp i dopets bad. Var­je gång jag faller i synd böjer han sig på nytt ner och tvättar mina fötter genom att förlåta mig, om och om och om igen.

    Paulus uppmanar sin lärjunge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva han har fått från Gud, förmedlad genom handpåläggning. Det är ett ord direkt till kyrkans bisko­par, präs­ter och diakoner, men gäller också alla döpta. ”Gud har inte gett oss mod­lös­hetens ande, utan kraftens, kärlekens och själv­besinningens.” Han uppmanar sin lärjunge att lida för evangeliet, men med kraften från Gud. Att ”lida för evangeliet”, det är vad martyrerna gjorde och gör, men det är ytterst en gåva och ett privilegiuim. Det gäller också vardagens större och mindre förtretligheter.

    Ingenting behöver slå ner modet på denne tjänare. Det han uträttar eller utsätts för gör honom varken uppblåst eller nedslagen. Allt som händer ingår i Guds plan. Tron befriar. När Benedictus uppmanar munken att vara nöjd med allt som är uselt och vär­delöst, så handlar det om vägen till denna större frihet. Därför ber lärjungen om större tro, inte för att slippa tjäna, utan för att få kraft att fullborda sin tjänst och för att kunna göra det med glädje och i Andens glöd.

    Slutbönen i denna mäs­sa talar om en ljuvlig kalk och om näring för den inre männi­skan. Kristus berusar kommunikanten med sitt blod. Mera bokstavligt kan bönen över­­sättas så: ’Be­rusade av sakra­mentet må vi övergå till det vi tagit emot, Kristi kropp’. Kommunikanten förvandlas till det hon tar emot. Kristus tjänar sina lär­jungar genom att gjuta sin egen kärlek i oss och våra kalla och tröga hjärtan. Han gör oss till medar­be­tare i sitt befrielseverk och ger oss därmed vår vär­dighet tillbaka, män­­ni­skans höga värdig­het som Guds och Kristi tjänare.

    Lovad vare Kristus som upprättar vår sanna mänskliga värdighet genom att göra oss till sina och vår nästas tjänare.

    Amen.

                                                                                     pater Ingmar Svanteson