Predikan 26 söndagen under året 2024

4 Mos 11: 25-29; Ps 19: 8, 10, 12-14; Jak 5: 1-6; Mark 9: 38-48

Allomfattande och exklusiv, katolsk och helig

Vi skall snart bekänna att kyrkan är både katolsk och helig, både allomfattande och exklusiv. Katolsk betyder att kyrkan har med allt och med alla att göra. Samtidigt är hon helig och tar avstånd från synden och det onda. Hon vittnar om sin Herres vilja att alla människor skall bli räddade och komma till insikt om sanningen, samtidigt varnar hon för den slutliga skilsmässan från Gud. I våra öron låter katolicitet och helighet som varandras motsatser. Men trosbekännelsen vet att hon är både katolsk och helig.

I evangeliet berättar lärjungarna hur någon som inte hörde till lärjungekretsen drev ut demoner i Jesu namn. Lärjungarna försöker hindra honom, eftersom han inte hör­de till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger till och med: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”. Det säger något om hans och Kyr­kans storhet. Kristus är ingen partiledare, ingen chefsideolog. Han är allas broder och Herre. När han kommer till en människa, så kommer han till ”sitt eget”, till sin broder. När någon gör gott mot en fattig eller sjuk, så är det Kris­tus han betjänar. Hans kyrka är inget parti, ännu mindre en sekt. Hon är tecknet på ”hela människosläktets inbör­des enhet”. ”Hon är allas moder… hon välsignar också dem som förföljer henne.” (Gertrud von le Fort) Kyrkan är stor nog att erkänna allt gott, var det än kommer ifrån. Hon kräver inte partibok eller medlemskort för att gärning skall vara god. Hon gläder sig över var och en som tar steget in i hennes fulla gemen­skap, men medlems­värv­ning och partiväsen är henne främmande. Hon har en bundsförvant i alla män­niskor. Hon vågar säga att alla döpta i princip redan tillhör henne. Den som fin­ner vägen till kyrkans fulla gemenskap har inte funnit något avvikande, ungefär som en exotisk maträtt eller en okänd planet, hon har kommit hem.

Ett liknande fenomen märker vi i människors intresse för kloster, även om det i yttre hänseende är så annorlunda och avvikande. Män­­niskor tycks ana att det i detta ovanliga finns något som rör alla och envar. Med bävan och förundran kan man ana vad Jesus menar: ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kris­tus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

Jesus tycks ha störst problem med sina egna lärjungar. Att tillhöra kyrkan är en stor gåva och därför är ansvaret så stort. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket bli utkrävt.” Likgiltigheten och kompromis­serna kommer smygande och den första kärleken kallnar. Kyrkan är inte bara katolsk, hon kallar också alla lärjungar till helighet. Jesus varnar för att förledas av frestelsen till synd och därmed att bidra till förförelse av dem som räknar med och litar på oss. Han använder drastiska bilder: ”Om din hand eller din fot för-leder dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Det är en uppmaning att beslutsamt avvisa frestelsen till synd. Antingen det är handen, ögat eller foten som lockar oss bort från den smala vägen. Eller tanken som lockar att döma någon, att fångas av rädsla och oro, eller att döma ut sig själv och anse sig som hopplös.

Att frestas är ingen synd. Synd blir det när vi låter oss övervinnas av frestelsen och sä­ger ja till den – men så behöver det inte gå. Frestelsen kan kännas över­mäktig. Men den känslan ljuger. Genom erfarenhet kan vi lära oss att genomskåda den. Ingen fres­tel­se kan komma in i människans hjärta om inte männi­skan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål resa oss upp igen.

Det kräver kamp och bön. Men också öppna ögon för den hjälp och de hjälpare som finns runt omkring oss. Inte minst änglarna.

Idag är det ärkeänglarnas dag. På onsdag är det skyddsänglar­nas dag. Det är Mikaelitid. Änglarna återspeglar Guds oänd­liga storhet och makt. Redan patriarken Jakob såg detta i sin dröm. Äng­larna steg upp och ner på den stege som var rest mellan himmel och jord.

Änglarna stiger ner som våra skyddsänglar, för att vägleda, skydda och ibland bota oss. Läs Tobits bok! Det är mera förnuf­tigt att tro på änglar än att tro på ödet eller slumpen. Men de stiger också ner för att delta i vår kamp. Vi har änglahjälp i kam­pen mot demo­ner­na, som ju är änglarnas avfallna syskon. Vi deltar i tillvarons avgöran­de slag. Må vi göra det på änglarnas sida.

Änglarna stiger också upp. Deras uppstigande vittnar om uppståndelse och him­mels­färd. Uppstigandet gör änglarna till försångare i den kosmiska lovsången. Och de förund­ras när Kristus tar med sig sin kroppsligt mänskliga natur ända till Faderns högra sida, tecknet på att vi är kallade att dras in i den gudomliga verkligheten, in i den Treenige. Där vi till och med får uppmana änglarna att lovsjunga Herren. Men till slut blir det som psal-tarens sista vers vittnar om: ”Allt som lever och andas skall prisa Herren.”

När vi har dessa hjälpare, varför då förlora modet? Änglarna återspeglar Guds oändliga makt att omvända och helga syndare. Allt är samlat och närvarande i den heliga eukaristin. Tänk om vi kunde se alla änglar som svävar kring altaret under eu­ka­ristin! Det som för Ja-kob var en dröm blir här verklighet.

Låt oss med förnyad kraft gå vidare på frälsningens väg under änglarnas trogna beskydd. Må vi vakna upp för att bekänna hans kyrka som både katolsk och helig, och med änglarna tillbedja den trefalt Helige. Amen.

pater Ingmar Svanteson