Predikan 23 söndagen under året 2019

Vish 9:13-18; Ps 90:3-6,12-14,17 Filem v.9b-10,12-17; Luk 14:25-33

Den anstötliga vägen till frid

De flesta partier och organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor mö­da på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara komplett ointresserad av sådant. Här tycks han snarast vilja skräm­ma bort de ”stora skaror” som följde honom.

     En för­klaring be­hövs. När han talar om att ”hata” sina närmaste, betyder det inte att tycka illa om dem, utan att de inte får inta den första platsen. En annan evan­gelist uttryc­ker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att till­höra mig”. Trots det är hans ord svåra att höra. Den gamle Symeon med Jesus i sina armar hade re­dan förutsagt det: ”Detta barn skall bli till anstöt eller upprättelse”. Hur kan Jesus med ett sådant program få någon en­da lär­ju­nge?

Ändå är det just detta som har skett. Otaliga människor har gått in under dessa villkor, lämnat allt och följt honom. Och det fortsätter att ske, två tusen år efter hans död, i alla världsdelar och alla kulturer, även om det idag inte sker i Västerlan­det. Det märkliga är att när man mildrar och anpassar ansprå­ken, när man inte vågar tala om lydnad, ännu mindre om sanningen, då glesnar det i leden, om inte direkt så efter ett tag. Det är den politiskt korrek­ta och ­anpassade teolo­gin som inifrån sekulariserar kyrkan. Om kraven ställts av en bluff­makare eller en då­re, hade det för länge sedan avslöjats. Historien ger ex­empel på självutnämnda ledare och fanatiker som tar sina anhängare med sig i graven och glöms­kan. Men med Jesus är det tvärtom. Hans död ger upphov till en ström av efterföl­jare. Inte ens kyrkans egna svek och synder tycks hindra människor att bryta upp och följa Jesus, i djupare trohet också mot hans kyrka. Finns det något annat svar än att han var den vishet som första läsningen talade om? Att bakom hans anstötliga ord fanns den vis­het som leder

”jordens invånare på rätta vägar”? Att här någon talar som har gu­dom­lig rätt att ställa män­niskan inför det av­görande valet.

Finns det någon utläggning som hjälper oss att förstå? De bästa finns inte i böcker och teorier, utan i de sanna efterföljarna, i helgonen. Deras liv är den bästa utläggningen av Je­­­su anstötliga ord. De bekräftar att Jesu kärva krav är vägen till liv, glädje och frid.

En sådan efterföljare möter vi i andra läsningen, en åldrad apostel Paulus, som skriver brev från sitt fängelse. Man kunde väntat sig klagan. Paulus hade fått lida och utstå mer än de fles­ta, men detta brev till vännen Filémon är ett av de varmaste och vackraste i hela Nya Testa­men­tet. Ofta hör man bitterhet hos människor som ser tillbaka på sina liv. Pauli korta brev skimrar av tack­sägelse och glädje.     

 Vännen Filemon hade en slav vid namn Onésimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Paulus kallar honom sitt ”barn”. Nu bi­står han aposteln i fängel­set. Ändå vill Onesimos göra rätt för sig och åter­vända till sin her­re Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följe­brev där han vädjar för Onesi­mos. Han vill inte föreskriva Filemon att bemöta honom med barm­här­tig­het, även om han som apos­tel hade kunnat det. Istället vädjar han till hans go­da vilja. ”Om du betraktar mig som din vän”, skriver apos­teln, ”ta då e­mot honom som om det vore jag.” Hela bre­vet sprider en väldoft som visar vad det kärva evan­ge­liet leder till.

Paulus berättar hur han har ”fött” Onesimos i sin fångenskap. Han måste ha undervisat och döpt honom. Detta bryter igenom alla sociala gränser. Av slaven har blivit en kär bro­der. Helst vill han ha honom kvar för att Onesimos skall vara honom till hjälp. Sådant var möjligt i den tidens fängelser. Men rätt skall vara rätt. Paulus vill inte sätta sig över gällan­de lagar. Därför skickar han honom tillbaka till Filemon. Han skriver konkret: ”Har han vål­lat dig skada eller är han skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: Jag skall betala”. Kanske i förhoppning att han sedan skall få Onesimos tillbaka igen.

Så tillfogar han, och det blir en utläggning av evangeliet: ”utan ditt samtycke vill jag ing­enting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja”. - Här skymtar hemlig­heten fram. Något kan hända som inifrån förvandlar män­ni­skan, så att hon av fri vilja gör det goda. I glädje kan hon avstå från allt hon tidigare varit bunden av, ägodelar, makt, fram­­gång, krav på rättvisa, för att inte tala om laster och själviskhet. Sådant förlorar sin makt över den människa som följer i Jesu fotspår. Något tar sin bo­ning i människans hjär­ta, något som är starkare och fr.a. ger frid och glädje. Aposteln skriver på ett annat stäl­le:

”Guds rike är rätt­färdighet och frid och glädje i den heliga anden”. Jesus an­tyder samma förvandling när han talar om att bära hans kors. Han säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min börda är lätt.” Det kärva kravet om att överge allt och bära korset visar sig vara något ”skonsamt och lätt”.  

Så tillfogar Paulus i brevet till sin vän: ”Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid”. Han vill öppna Filemons ögon för försynen, Guds ledning av vå­ra liv, hur den ser ut i ljuset från Kristus.

Livet blir ju sällan som människan tänkt sig. Det korsar hennes planer och frestar till bitterhet. Men här skymtar något fram som är starkare. Paulus säger på ett annat ställe:

”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Försynens ljus skymtar fram, pås­kens ljus, ingju­tet i män­­­niskans hjärta, starkare än bitterhet och klagan.

Men villkoret är glasklart: ”Ing­enting föredra framför Kristus”. Tron vet att Kristus är Herre, men det stan­nar i huvudet om lärjungen inte bär sitt kors i Jesu efterföljd och ingen­ting föredrar framför kärleken till Kristus. ”Älskar du mig?” är Jesu fråga till Petrus. Evange­liet låter kärvt, till dess lärjungen besvarar den frågan med sitt liv och fort­sätter att göra det. Kärvhe­ten vill föra lärjungen in på den väg som får hjärtat att vidga sig och bitter­heten ger plats för glädje. Det är till denna frihet och glädje som det kärva och anstöt­liga evan­geliet vill föra oss. Men det finns ingen genväg förbi korset. Jesus säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.”

Amen.

                                                                                  pater Ingmar Svanteson