Predikan 22 söndagen under året 2019
Syr 3:17-18, 20, 28-29; Heb 12:18-19, 22-24a; Luk 14:1,7-14
Den märkliga ödmjukheten
Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet?
Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den ödmjuke Kristus det stora föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att ödmjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att ödmjukhet är vägen till liv.
Då är det inte underligt att djävulen gör allt han kan för att vanställa och förvrida innebörden av detta ord. Han fruktar ingen så mycket som den ödmjuke, trots att han inte begriper ödmjukhetens hemliga kraft. Han är ju själv genomsyrad av dess motsats, högmodet. Och den högmodige är blind för ödmjukhetens kraft.
Också vi har svårt att klargöra vad ödmjukhet är. När man skall tala om den glider den ur händerna. Det är det första steget, att be om klarsyn: ’Visa oss, Herre, vad ödmjukhet är’. Eftertanken har dock hjälp av att upptäcka vrångbilderna, dikena på båda sidor om ödmjukhetens smala väg. En blick på helgonen visar att det finns en väg. Helgonen var ödmjuka, men rakt inte bleka och räddhågade. De var frimodiga och starka. De varken ömkade sig eller förhävde sig. Ödmjukheten gjorde dem förvisso mjuka och saktmodiga, men långtifrån veka. Snarare var de oböjliga som stål. De hade en förmåga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräkning.
”Ödmjuka” gester och bugningar gör ingen människa ödmjuk. Jesu liknelse är inte ett råd för den som är bjuden på middag.
Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig förtjäna tillträde till den måltiden förpassas till sista platsen, om ens det. ”Käre vän, flytta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den botfärdige i biktstolen som bekänt sin synd. Samma mönster upprepas i den heliga mässan. De troende säger: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak.” Den som menar vad han säger och inte bär på allvarliga obekända synder, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.
Ödmjukhet har med sanningen att göra, sanningen om människan och hennes plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara sin egen herre, där blir ödmjukhet något obegripligt. Eller också framstår den som slavmoral. Möjligen kan den användas som varning till den som gör sig bred. Vi hörde sådana maningar i första läsningen.
När Gud är avskaffad och makten tar över trampas de svaga ner. Men den ”starka” människan är innerst inne själv rädd och svag. Rädd för att gå under. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, eftersom hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon själv bara är stoft, syndigt stoft (latin: humus). Det är grunden för hennes ödmjukhet (latin: humilitas).
Ödmjukhet är inte vilken dygd som helst. Benedictus, som kallats ”ödmjukhetens lärare” (doctor humilitatis), lägger ödmjukheten som grund för broderns hela liv. Det är på den vägen han finner friden och glädjen. Cassianus säger att ”enkelhet och ödmjukhet” är grunden för människans hela andliga liv. ”På den grunden kan huset aldrig störta. Varken lidelser, förföljelse eller någon stormvind från fienden kan slå ner det.” Ödmjukhet är det starkaste vapnet mot förtvivlan, den murkna vällusten att döma ut sig själv som ett hopplöst fall (Tomas Merton). Men ingen kan förtvivla utan att först avvisa den hjälp som finns. Den ödmjuke inser sin belägenhet och söker hjälpen. Den ödmjuke misströstar aldrig om Guds barmhärtighet. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Herren ger mig ny kraft”, sjunger vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över vallen,” sjunger en annan sångare. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger aposteln. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.
Den högmodige vill inte vara beroende och ta emot hjälp. Det var så eländet började. Den högmodige vill vara ”som den Högste”. Detta djävulens gift har tyvärr infekterat alla människor. Men i stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud, som skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var upphovet och ursprunget till alla laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet” (Cassianus). När Ordet blev människa iklädde det sig ödmjukheten. Genom ödmjukhet sög han giftet ur högmodet och berövade det dess kraft. Han ödmjukade sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Det öppnar en smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt större glädje. Det är det hisnande och märkliga – ödmjukheten är svaret på alla livets och själens stora problem (Merton). Den som har funnit ödmjukheten har besegrat sina fiender. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).
Ödmjukhet är vägen, vägen i Kristi efterföljelse. Barnet, den botfärdige och den uppriktige förstår det. Den ödmjuke hittar spåret och därmed svaret på sitt eget livs mysterium. Till slut är det hans viktigaste och ständiga bön: ’Herre, ge mig del av din ödmjukhet!’ Den ödmjuke skall bli upphöjd. Det har Jesus lovat och han ljuger inte.
Den ödmjuke får också smaka det. Han blir upphöjd till ”Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, som vi hörde i andra läsningen.
Det är vad som sker när vi firar den heliga eukaristin. Den ödmjuke ser att vi ”står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund”.
För att bli delaktiga av Jesu Kristi ödmjukhet.
Amen.
pater Ingmar Svanteson