Predikan 21 söndagen under året 2019

Jes 66:18-21; Ps 117; Heb:12:5-7,11-13; Luk 13:22-30

Den hoppfulla kampen

”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller näs­tan an­stötlig. Om det överhuvudta­get finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna por­tarna för alla som knac­kar på. Här finns ingen fråga alls, sna­rast upplevs det som en rättighet för den männi­ska som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid va­rit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretis­ka diskussionen.

    Om frågan däremot blir personlig, då blir det den viktigaste frågan av alla. Kommer jag att höra till dem som får vara med i Guds rike, eller kommer por­ten att vara stängd för mig? Kommer jag att få höra av Jesus, tillvarons Herre: ”Jag vet inte vem du är, jag känner dig inte”.

    Vad svarar Jesus på frågan som hördes i mängden? Han svarar var­ken ”få” el­ler

”många”. I stället ger han en upp­maning: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”. Om det varit hopp­löst eller om chanserna varit obefint­liga hade ju den ma­ningen varit meningslös. Men nu uppmanar han oss att kämpa. Han varnar inträng­an­de för riskerna att mötas av en stängd port, men han säger inte att det är hopp­löst. Trots att han kallar porten trång, trots att han säger att många inte skall lyckas, upp­manar han oss att kämpa för att komma in genom porten.

    Vi vet inte vem i folkmängden som ställde frågan. Det kunde ha varit någon som inte trodde. Någon som bara följde med som åskå­dare till vad som hände kring den­ne Je­sus. Någon som höll Jesus på distans, som inte trodde på honom och därför inte kände honom.

    Då blir det väldigt logiskt att han en gång får höra av Jesus: ”Jag känner dig inte”. Även om han lyssnat till Jesu un­der­visning, och kanske till och med ätit och druckit med Jesus, så har han hela tiden hållit Jesu ord på avstånd och fortsatt att vara sin egen herre. Han har känt Jesus till namnet, gömt sig bland de andra, men aldrig blivit hans efterföljare. Därför har det inte fått några följder i hans liv, ut­över vad ”kristlig” konvention och anständighet kräver. Han lever ett dubbelliv, gett in­tryck av att höra till, men har inte gjort det. Det är detta dubbelliv som avslöjas och bekräf­tas en gång när summan räk­nas ner och sanningen avslöjas. Han har hört med sina yttre öron, men inte med hjärtats öra. Ännu mindre har det lett till lydnad för Jesu bud. Han har aldrig lärt känna Jesus. När han en gång förvägras tillträde till Guds rike är det inte ett utslag av gudomlig sträng­het, utan en bekräftelse av hans egen ohörsamhet, otro och olyd­nad. Det är för att förhindra detta som Jesus förvarnar och uppmanar oss att kämpa för att komma in i Guds rike.

    Det är en trons kamp. Utan tro är kampen omöj­lig och hopplös. ”Utan tro kan ingen finna nåd hos Gud.” Utan tro förblir människan ”utanför”. Men varför kan tron kallas en ”trång port”? - Den stora och förmätna människan måste bli ett litet barn; den som menar sig veta vad man kan veta om Gud måste lämna sin egen klokskap och ta emot Jesus som han är och tro det som Skriften och den apostoliska kyrkan lär om honom. Den som följer sin egen väg och vilja måste säga till Jesus: ’Ske din vilja, inte min. Jag litar på dig, Jesus, och vill följa dig’.

    Det är en kamp för att övervinna dess hinder, en kamp för att besegra högmodet, men den ödmjuke får all den hjälp han behöver. När människan tar upp kampen mot okunnighet, egenvilja och högmod, upptäcker hon att det är Jesus som öppnar por­ten. Han gjorde det redan i Getsemane och på korset. Genom hans uppstån­delse öppnades porten som skil­de människan från Guds rike. Det är Kristi Ande som ger människan tron och gör henne till en Jesu lärjunge. Samtidigt är det en verklig kamp för människan. Jesu kamp i Get­semane beskrivs med samma ord och verb, som när Jesus sedan uppmanar män­niskan att kämpa. Men det är en trons kamp. Paulus sä­ger att han kämpat ”trons goda kamp”. Den kampen är annorlunda än all annan mänsk­­lig kamp. Den kan, märk­ligt nog, också beskri­vas som en gåva, där någon an­nan, Jesus, kämpar för människan. Det är vad Jesus gör när han kämpar i Getse­mane och på korset, eller när han liknar sig vid en herde som letar upp och bär det bortgångna fåret tillbaka till hjorden. Fråga evangelisten Matteus och aposteln Pau­lus! De lät sig kallas och föras in genom porten till Guds rike. Det är en trång port för den stolta och egenrättfärdiga människan, men det är samtidigt hennes befrielse. Det är så hon lär kän­­na Jesus. Herden känner sina får och fåren känner sin herde. Det lägger grunden för att bli ”känd” av Herren på domens dag.

    Sedan ändrar kampen karaktär. Lärjungen får så småningom ökade kunskaper om sin Herre, hon lär känna Herren. Egenviljan har inte längre samma grepp om hen­ne. Hon vill själv befrias från egenviljan, från allt som tynger, från all synd som ansät­ter hen­ne. Men så fort hon glömmer Jesus blir porten trång igen. Därför säger Hebre­erbre­vet, och det ingår i en maning att hålla ut i kampen: ”Låt oss ha blicken fäst vid Je­sus, trons upphovsman och fullkomnare”. Tron måste växa och fullkomnas. Det är också en kamp, en trång port att komma igenom, men samtidigt en gåva. ”Lyck­li­ga de som har sin styrka i dig.”

    Lärjungen möter en rad ”trånga portar”, men något har tillkommit. Aposteln kallar det glädje. Han ”gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull”. Kristi kamp fortsätter i lärjungens kamp. ”Det är för att fost­ras som ni får lida”, hörde vi i andra läsningen. ”För stunden tycks det vara mera till sorg än till gläd­je, men frukten är till slut frid och rättfärdighet”. ”Hoppas på Gud”, sä­ger Be­nedic­tus. Tron bereder väg för hopp.

    Det gäller också kärleken. Aposteln säger att kärleken hoppas allt och uthärdar allt. Förvisso är det en kamp och en trång port att alltid förbli i kärleken. Ofta handlar det om att förbli i tåla­mo­det, modets avgörande kännetecken. Men denna kamp är för­vandlad till en del­aktighet i Kristi lidande, för att vi ock­så skall få desto större del i Guds rike. Benedictus säger att hjärtat vidgar sig. Det självcentrerade hjärtats trånga port vidgar sig och lärjungen löper Guds buds väg i kär­lekens outsägliga sötma.

    Hela kampen är samlad i den heliga eukaristin, Kristi kamp och seger som öppna­de dödsrikets portar. De troende infogar sin kamp i hans kamp och får del av hans seger. Hebreerbrevet säger: ”Tänk på honom som har uthärdat sådan fiend­skap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet”. Vi hörde fortsättningen i andra läs­ningen: ”Styrk därför era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att inte det ben som haltar går ur led utan i stället blir friskt igen”.

    Amen.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson