Predikan 20 söndagen under året 2023
Jes 56: 1, 6-7; Ps 67; Rom 11: 13-15, 29-32; Matt 15: 21-28
Den svages starka tro
Jesus har på sina vandringar kommit utanför Israels område. Han möter en kananeisk kvinna som tilltalar honom. Hon tillhörde något av de folk som fått ge plats för Israels folk och som tillbad andra gudar än Abrahams Gud. Nu kommer hon fram och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon”. Men Jesus ger henne inget svar. Hans lärjungar irriteras på hennes ropande och ber Jesus att sända i väg henne; kanske med betydelsen att ge henne hopp om att få hjälp.
Jesus svarar då att hans uppgift än så länge gäller bara Israels folk. Först efter sin uppståndelse skall han genom sin kyrka vända sig till alla folk. Först gäller det hans eget folk. Men kvinnan ger sig inte. Hon faller ner för honom och ber: ”Herre, hjälp mig.” Jesus ger henne då ett mycket kärvt svar, kränkande i våra öron: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. Judarna såg sig som barn till Gud, medan andra folk kunde kallas hundar. I våra öron är det en ren förolämpning. Kvinnan hade kunnat vända ryggen till i vredesmod. Men hon låter sig inte avvisas. I stället svarar hon både fyndigt och ödmjukt: ”Men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord”. Jesus kapitulerar och svarar: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill”. Från den stunden var hennes dotter frisk. Kvinnans kärlek till sin dotter och hennes tro på Jesus får Jesus att besvara hennes bön. Han kallar hennes tro stark.
Trots att hon inte var judinna kallar hon Jesus: ”Herre” och ”Davids son”. Hon måste ha hört om och tycks själv instämma i tron på Jesus som Messias. Denna tro i henne gav kraft. Matteus har tidigare berättat om en hednisk officer i Kafarnaum, som bad för sin sjuke tjänare och inte ansåg sig värdig att ta emot Jesus i sitt hus. Om honom sade Jesus: ”Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro”. Något liknande säger han nu om denna kananeiska kvinnas tro: ”Din tro är stark”. Hon är fylld av tro trots att hon lider av sin dotters plåga. Hon kunde säga med psalmisten: ”Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp tvinar bort, o Herre, hur länge?” Hon ber för sig själv och sin dotter: ”Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv, hjälp mig i din godhet. Jag dränker min bädd i tårar var natt, mina ögon är skumma av sorg”. (Psalm 6)
Men något har lärt henne att hålla ut. Hennes bön rymmer ett hopp. Hon har lärt sig att inte bli ett hjälplöst offer för lusten att ge upp och låta sig ockuperas av missmod. Med psalmisten kunde hon till sina andliga fiender säga: ”Gå bort från mig, ogärningsmän, Herren har hört min gråt, Herren har tagit emot min bön. Mina fiender skall stå där med skam och skräck, ja, tvärt ta till flykten med skam”. Hon sätter sitt hopp till Gud och bedrövelsen förlorar sin makt över henne. Vi märker det både när hon möts av tystnad från Jesus och sedan när hon jämförs med hundarna. I stället står hon fast med en märklig styrka. Hon är ödmjuk, men den sant ödmjuke är samtidigt stark och frimodig.
Kyrkan lägger sina böner i vår mun: rosenkransen, Jesus-bönen, psaltaren etcetera. När vi gör dessa ord till våra, får vi del av en styrka som vida övergår det vi själva förmår. Det är trons och bönens hemlighetsfulla utbyte. Den kräver förvisso uthållighet, men öppnar samtidigt för en styrka.
Första läsningen från profeten Jesaja talar om ”främlingar” som kommer till Herren, så att hans tempel blir en bönens hus för alla folk. I händelsen med den kananeiska kvinnan möter vi i förväg det som Paulus senare skall skriva om i dagens andra läsning ur brevet till romarna. Som apostel för hedningarna vill han väcka sina stamfränders tro. Den kananeiska kvinnan blir en representant för ”hedningarna”.
Samtidigt ger det en bild för den kämpande tron som låter sig upplysas av judarnas messianska tro och deras heliga skrifter, särskilt psaltaren.
Kvinnan med sin ödmjuka och starka tro blir en bild för den ”främling” som funnit vägen till templet, bönens hus för alla folk: ”Saliga de som gärna drar upp till templet, de som har sin styrka i dig”.
Att ”dra upp till templet” är en bild för bönen. Bönen kräver uthållighet och ödmjukhet. Både när bönen möts av tystnad och sådant som kan upplevas och vara förödmjukande. Jag ber inte för att ”få rätt” eller för att få min vilja igenom. Tvärtom. Bönens underliggande omkväde är ”ske din vilja”. Mitt liv är till för att Guds namn skall förhärligas och jag själv växa i kärlek till min nästa. Detta kan bara ske när jag själv dör från egenviljan och kärlekens eld börjar brinna i hjärtat.
Om dessa sjunger psalmisten: ”De går genom port efter port, tills de möter Gud på Sion. Herren Gud är deras sol och sköld. Saliga de som förtröstar på dig”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson