Predikan 2 söndagen i Advent 2018
Bar 5:1-9 Ps 126 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6
Sorgdräkt kan bli högtidsdräkt
”Klä av dig din sorgdräkt. Klä dig i härlighetens prakt.” Profeten uppmanar folket att klä av sig sitt sorgliga elände och bli ett jublande folk. Vem vill inte följa denna uppmaning? Vem vill inte fyllas av glädje och jubel?
Profeten talade till Jerusalem, vars invånare hade förts bort i fångenskap i främmande land. Nu har de av Gud fått chansen att återvända och på nytt bygga upp den skövlade staden. Men folket kunde knappast tro det. När det ändå skedde var de ”som drömmande.” Profeten låter dem i förväg se Guds vilja och plan: ”Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken mot öster och se dina barn komma från väster och öster, samlade på den Heliges bud, jublande över att Gud har tänkt på dem”. Men hindren är många. Höga berg, djupa klyftor och steniga vägar. Herren vill föra sitt folk till jubel och evig glädje. Livet på jorden är ett ”främmande land”, ett förstadium till människans slutliga hemland. Därför ljuder rösten fortfarande: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.
Röjningsarbetet är inte något självändamål. Det ska öppna ögonen. ”Alla människor skall se Guds frälsning”. Ändå tycks många tröttna. Ofta för att de hör fel. De tror att röjningsarbetet är målet. Men det är en förberedelse, varken mer eller mindre. Någon har lovat att komma, för att upplysa våra ögon.
Några vill inte veta av någon förberedelse alls. De vill gå till dukat bord. De räknar med eller kräver att Gud ska acceptera dem som de är. De blir djupt besvikna. Utan beredelse blir det ingen fest. Andra slarvar med förberedelsen. De låter stigarna växa igen. Små ovanor får växa. Lite slarv med orden, eller med sanningen, eller med de goda vanorna. De ber om förlåtelse, men i allmänhet. De skyggar för det konkreta. De vågar inte längre se sig i spegeln. Det blir allt längre mellan bikterna. Utan att de märker det växer stigen igen.
Händer ingenting så fångas de allt oftare av irritation, klagan eller vrede. Utan att de vet hur det går till, dras de ner i svårmodets och bedrövelses klyftor. Där nere är det lätt att tvivla på alltsammans. Framför sig ser de mest höga berg av bekymmer och olösliga problem. En dag har otron fått säte i det egna hjärtat.
Rösten ljuder: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.
För att vi inte ska förlora modet låter kyrkan oss höra ett avsnitt från Pauli brev till sin älskade församling i Filippi. Många församlingar beredde honom bekymmer, men inte den i Filippi. Han skriver med en smittande optimism, även om han själv nog skulle kallat det hopp: ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det.” I andra sammanhang hotar aposteln att komma med ”käppen”, men här talar han med en mors värme och omsorg. Han längtar efter sina vänner med Jesu Kristi ömhet. Han ber att deras kärlek ska växa och bli rik på insikt och urskillning, så att de kan avgöra vad som är väsentligt, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk.
Vägröjningen personifieras av Johannes Döparen. Men denne beskriver sig själv som liten i jämförelse med honom som skall komma. Han ansåg sig inte ens värdig att knyta upp remmarna på hans sandaler. ”Det är som sig bör att han växer till och jag förminskas.” Han pekar bort från sig själv mot honom: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synder.” Johannes förkunnar inte moralisk uppryckning i största allmänhet. Det orkar människa inte med i längden. Han säger att vi ska vända om, vända blicken och se i annan riktning. Det var när Petrus sänkte blicken och såg på sig själv, som han sjönk ner i de mörka djupen. Det är detta kretsande kring det egna som är människans elände. ”Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken. Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel, som lever i barmhärtighet och rättfärdighet från honom.”
Visst, omvändelsen har sitt pris. Den är inget trolleri. Lögnen och halvsanningarna måste rätas ut. Krokiga stigar måste bli raka. Synderna måste ångras och bekännas. Men den sorgen är salig. Den driver ut bedrövelse och knotande. De som sår med tårar skall skörda med jubel. Helgonen visar att också motgångar och lidande kan förvandlas till tacksägelse och glädje.
Oviljan att ödmjuka sig och be om hjälp är det största hindret. Men vi har fått ett löfte. Den som ödmjukar sig ska känna allt större glädje. Det lilla som människan gör följs av det stora som Gud gör. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Den ödmjuke ska iklädas rättfärdigheten från Gud som en kappa och den Eviges härlighet som en turban på sitt huvud - vida skönare än någon Nobelfestkreation.
Profetens ord ljuder fortfarande: ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och klä dig i Guds härlighets prakt.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
