Predikan 2 Påsksöndagen 2023

Apg 2: 42-47; Ps 118: 2-4, 13-15, 22-24; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20: 19-31

Tomas´ väg till tro

Det är med påsken som det är med våren just nu. Det finns tydliga vår­tecken, men nattkölden hindrar våren att ta hela dygnet och hela naturen i besittning. Vi tror att Kristus har uppstått från de döda. Att ett nytt liv har brutit in, med makt över mörker, synd och död. Ändå vill inte kölden riktigt släppa taget.

I den första läsningen är vårtecknen tydliga. Den första kristna för­sam­lingen sjuder av liv och gläd­je. Genom apostlarna sker tecken och under. De troende har allt ge­men­samt. Det står att de var ”omtyckta av allt folket”. De lever i jub­lande, upp­rik­tig glädje. Det är vår i luften.

Den andra läsningen ur första Petrusbrevet beskriver ett senare skede. Kyrkans första framgång­ar har ersatts av förföljelse, luttring och ”prövningar av olika slag”. Våren har övergått i höst.

I evangeliet är det inte svårt att känna igen sig. Lärjungarna sitter in­låsta bakom reg­lade dörrar, av rädsla. Situationen upprepar sig. De tro­ende hukar sig när an­grep­pen blir allt hätskare, både de yttre och de inre. Hjärtat frestas av klenmod och krym­per av rädsla.

Evangelisten berättar att Jesus kom och stod mitt ibland dem. Han ser sina lär­jungar som svikit och förnekat. Han säger: ”Frid åt er alla.” Inte ett ord av förebråel­se. Han visar dem sina händer och sin sida. De känner igen honom och de fylls av glädje. Ock­så de som svikit, förnekat och flytt, eller bara varit från­varande.

Så ger han dem sitt uppdrag: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Apostlarna och hela kyrkan får samma uppdrag som Jesus själv har fått av Fadern. Uppdraget att förlåta synder och förmedla nytt liv. Men också att avslöja otro och synd. Och där­med binda den som inte vill befria. Jesus andas på sina apostlar och ger dem An­dens kraft att förlåta synder. Det är det apostoliska ämbetets heliga uppgift. När den tro­ende plå­gas av nya syndafall, ofta i samma gamla synder, så fortsätter kyr­kan att dela ut syn­dernas förlåtelse i en ofattbar generositet. Det enda som hindrar är vi själ­va, när vi in­te söker den, kanske inte ens erkänner att vi be­höver den.

Tomas var inte med den första kvällen. Och när de andra berättar att de sett den Uppståndne, så kan han inte tro det. Han begär att få se, att få sticka han­den i Jesu sida och fingret i spikhålen. Han vill inte bara instämma i de andras tro. Han vill bli övertygad personligen. Sådan är Tomas. Han liknar Petrus. Evangeliet berättar både om Petri svek och om Tomas tvivel. Kyrkan tvekar inte att påminna om att också apost­larna, som hade levt så nära Je­sus, hade dessa svagheter. Det är för vår skull som vi får höra om Tomas´ tvi­vel.

I andra sammanhang klandrar Jesus otro och tvivel. Det är när människan ställer villkor för att tro, villkor av ett annat slag. Men Tomas beskrivs och bemöts av Jesus med mild­het och största omsorg. Jesus vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlo­rade fåret. En kyr­ko­fa­der och påve (Gregorius den Sto­re) säger att Tomas´ tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem ba­ra för sig själv. Han satte inte tvivlen i system. Ännu mindre talade han pampigt om dem. Han visste mycket väl att tvivel var en dödlig sjukdom. I hans tvivel måste ha fun­nits en vilja till tro, en beredskap att bli över­bevisad. Han ville tro. Han ville inte släp­pa den Herre som visat ho­nom så stor kärlek. Han är på plats när lär­jungarna är sam­­lade nästa gång.

Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se Jesu sår. ”Ge­nom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det är ingen kall per­fek­tionist vi tror på, utan en som tog upp våra svagheter i sin egen kropp. Vi får ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd bland de höga bergens klyftor. Även om tvivlet kommer smygande igen. Vägen till liv och påskens glädje går inte bredvid lidandet, utan genom det. Som aposteln uttrycker det: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp”.

Tomas´ bekännelse är inte bara hans egna ord. Den är svaret på en gåva som läggs i hans mun: ”Min Herre och min Gud.” Höjd­punkten av hela Johannesevan­ge­liet. To­mas bekänner att Gud, den Osyn­lige, är i Kristus, som han fick se. Också Tomas be­hövde tro. Au­gustinus säger: ”Tomas såg människan (Jesus) och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte ser och dock tror.” Tomas tvivlaren blev den store bekännaren och den som tillbad.

För oss koncentreras det i den eukaristi som vi nu firar. Våra kroppsliga sinnen ser ett bröd och smakar av kalken – vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Lovad vare Herren, som genom sin apostoliska och katolska kyrka förmedlar den­na tro till oss och genom sin Ande ger oss viljan att ta emot den.

 Amen.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson