Predikan. 18 söndagen under året 2014

Jes 55:1-3 Rom 8:35,37-39 Matt 14:13-21

Vad kan skilja oss från Kristi kärlek?

För många är frågan meningslös. De har möjligen hört om Kristi kärlek, aldrig förstått den. Paulus ställer frågan mitt i sitt stora Romarbrev. Då har han redan berättat om vad Kristus har gjort. Men den som inte har hört behöver först få höra, med hjärtats öra.

Det är vad profeten sade: ”Hör, så får er själ leva”. Människan måste få höra om det bröd som mättar, om vad ”gott är”. Om den Jesus som förkroppsligar Guds kärlek, som fylls av medlidande när han ser människorna i deras förvirring och nöd. Människan måste få höra hur han botar sjuka och mättar hungrande. Vad de har hört om kristendom är ofta karikatyrer och vrångbilder. De har läst om skandaler och kanske mött usla representanter. Hur skall de få höra om inte vi vittnar? Inte minst vi katoliker har en helig plikt att vittna om Kristi kärlek. Vi vet att man inte kan proppa i någon det kristna budskapet, men det betyder inte att vi får tiga och gömma oss. Ännu mindre skämmas för att vi är katolska kristna. Vi är skyldiga att vittna om den skatt vi har funnit.

Apostelns fråga riktas till dem som hört och tagit på evangeliet på allvar. De stöter nämligen på motstånd och hinder. Vår del av världen kännetecknas av en framvällande materalism och nihilism. Den sveper bort den tro som bara sitter i vanor och åsikter. Det är ju lättare att flyta med strömmen än att ro mot den. Idag tycks villkoren vara tydliga. Den som inte är beredd att ro mot strömmen glider med den. Där är det lätt att misstolka apostelns tal om kärlek. Att ta det som ett alibi för att hålla med och flyta med.

I andra delar av världen har den kristna tron ofta ett högt pris. De kristna hör till den mest förföljda religionen idag. Det är fasansfullt att höra om Mosul i Irak, där man firat gudstjänst i kanske 1800 år, men där de kristna nu är bortdrivna och kyrkorna rivna eller förvandlade till annat. Men också i fredliga demokratier som vår egen möter motstånd för den som vågar stå emot det politiskt korrekta. Det borde inte förvåna oss. Jesus har förutsagt det tydligt: ”Det är som sig bör att det går lärjungen som hans mästare”. Han uppmanar sina lärjungar att ta på sig sitt kors och följa honom. Det är genom bedrövelse vi skall ingå i Guds rike.

Allra svårast är nog de inre tankarna. En långsamt malande tanken att det inte lönar sig, förstärkt av tanken att mina synder och svagheter gör mig ovärdig att kallas kristen. Att jag inte duger. Det är till dessa aposteln riktar sig med sitt budskap att ingenting skall kunna skilja oss från Kristi kärlek. Och så räknar han upp olika makter som tycks sammansvärja sig mot det ängsliga samvetet, ”krafter i höjden och krafter i djupet”, pendlingen mellan övermod och förtvivlan, ”varken något som nu finns eller något som kommer”, oro för dagen och bekymmer för morgondagen, men hans budskap är att ingenting skall kunna skilja oss från Kristi kärlek.

Ty Kristi kärlek har besegrat alla fiender, frestelser och bekymmer, angrepp både inifrån och utifrån. Inte ens döden kan besegra den som hör till Jesus, ty han har uppstått från de döda.

Det måste vi höra om, gång på gång, varje söndag, och egentligen varje dag. Påven Franciskus ger oss rådet att läsa ur bibeln varje dag. Det är motmedicin mot dystra och förtvivlade tankar. Vi måste höra för att kunna leva. Höra om allt vad Jesus gjorde och lärde, och förstå att det ordet ljuder ännu idag runt hela jorden för var och en som lyssnar till Kristi ord.

Vi hör det i evangliet. Vi hör om hans medlidande med alla de hungrande och förvirrade. Hur han ger dem undervisning och bröd. Men vi hör också om uppmaningen till lärjungarna: ”Ge dem något att äta, ni själva”. Vi hör om invändningen: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar”. Vad hjälper det för så många hungrande? Så händer det avgörande. Jesus säger: ”Lämna dem åt mig”.

Här finns dörren till det ofattbara undret. Jesus hade kunnat utföra sitt underverk utan dessa bröd, men han väljer att använda sig av det lilla som lärjungarna har, för att utföra det stora som bara han kan. ”Lämna dem till mig.”

Det är vad vi gör i varje mässa, när vi bär fram bröd och vin till altaret. Dessa gåvor helgas och förvandlas till Kristi kropp och blod, och förrådet tycks aldrig ta slut. Det är vad kyrkan och de troende gör när vi ger våra gåvor till de fattiga och betalar in vår kyrkoavgift, när vi frambär våra böner, när vi lägger dagen eller natten i Guds händer, när vi ställer våra krafter till Guds förfogande. ”Lämna dem åt mig”, säger Jesus. Det är en bild för hela vårt kristna liv. Det vore omöjligt och förmätet om det inte skedde som ett svar på Jesu uppmaning. Offertoriet i mässan ger oss mönstret för hela vårt liv. När vi frambär våra gåvor och våra liv, så är det för att förena det med Kristi överlåtelse och offer åt Fadern. Det är här förvandlingsundret sker, både på altaret och i våra liv. Utan Kristus kan vi ingenting göra, men genom honom, med honom och i honom kan våra liv bära frukt och bli till välsignelse. Det kan bli mat för andra.

Frågan är om vi förstår det glada budskapet i detta? Tänker inte många att det måste vara något fint och storslaget som skall bäras fram? Många tror sig inte ha något alls att komma med och därför känner de sig utanför och misslyckade. Men det var ju just vad lärjungarna trodde: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” Vad förslår det till så många? Vad har jag att bära fram, som mest är rädd och styrd av uselt självförtroende? Jesu svar är mycket enkelt: ”Lämna det till mig.” Jesus begär inte mer än just det vi har och är. Det är människan som komplicerar det genom att redan i förväg tro sig veta vad hon måste bära fram.

Ofta dömer människan ut sig själv och anser sig själv som omöjlig och hopplös. Kanske gör hon förtvivlade försök med nya föresatser, kanske genom att be stora bedjares böner om överlåtelse, men eftersom det inte riktigt stämmer med det egna livet, leder det till ett dubbelliv, ett ”vanligt” liv och ett ”fromt”. Det uppstår ingen levande kontakt mellan tron och det egna livet. Jesus hamnar i en värld för sig, långt bortom den egna vardagen.

Den enkla vägen är att lämna över just det vi har och är. Också de inre känslorna, hur de än ser ut, oro, rädsla, känslan av otillräcklighet. Problemet är att vi inte vågar säga som det är, utan tror att vi måste ha något annat och finare att komma med. Det är inte kvantiteten i vår gåva som avgör. Änkans skärv var ett större offer än de rikas gåvor.

Samma mönster gäller i bönen. Det är inte de många och stora orden som åstadkommer under. Bönhörelse är inte betalning för vår fromhet. ”Kom hit, ni som är törstiga, och ni som inga pengar har”, säger profeten i dagens första läsning, ”kom hit och hämta säd utan pengar, och för intet både vin och mjölk”. ”Kom till mig”, ”lämna det till mig”, säger Jesus.

Det är i denna barnsliga överlåtelse som vi kan förstå apostelns ord om att ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek.

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson