Predikan. 13 söndagen under året 2020
2 Kung 4: 8-11, 14-16a; Ps 89: 2-3, 16-19; Rom 6: 3-4, 8-11; Matt 10: 37-42
"Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud."
En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus (d. 202), som vi visserligen inte firar liturgiskt idag eftersom det är söndag, men som väl sammanfattar dagens läsningar: "Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud."
Hon är, som kollektbönen uttryckte det, ”ljusets barn”. Genom dopet är hon upplyst av trons ljus och har därmed möjlighet att se mer än vad de fysiska ögonen ser. ”Saligt är det folk som vandrar, o Herre, i ditt ansiktes ljus”, sjöng vi i responsoriepsalmen. Hela tillvaron kan bli genomskinlig och sakramental. Utsidan öppnar för insidan.
Så var det för den gästfria kvinnan i Shunem enligt första läsningen. Hon tog emot profeten Elisha som gäst i sitt hus. Hon hade sett det hennes man inte hade upptäckt, att Elisha var en profet, en ”helig gudsman”. Därför låter hon mura upp ett litet rum åt profeten på det platta taket till sitt hus, så att han kunde ta in där när han kom förbi. Hennes klarsynta gästfrihet gav henne riklig lön. Hon var barnlös, men genom profetens kraftfulla förbön hade hon påföljande år en son i sin famn. Hon fick, som Jesus sade i evangeliet, ”en profets lön”. Allt började med att hon förstod och ”såg”.
Jesus säger till sina apostlar: ”Den som tar emot er, tar emot mig och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” Den som tar emot en apostel som apostel, tar därmed också emot den som har sänt honom. Aposteln gör sin Herre närvarande, representerar honom. I katolsk tradition tillämpas detta i första hand på apostlarnas efterträdare, biskoparna, men Benedictus tillämpar det också på fadern eller modern i klostret. ”Tron ser abboten/abbedissan som Kristi ställföreträdare i klostret.” Vi förstår varför han/hon inte får ”vare sig lära, förordna eller befalla något som avviker från Herrens bud”. Om vi bara ser och hör en människa i biskopen, prästen eller abbedissan, blir vi kanske imponerade, men ofta besvikna. Trons öga ser och hör något mera. I det mänskliga redskap som förkunnar evangeliet eller förmedlar ett sakrament, ser tron Kristus själv. Utan tro är det bara ett mänskligt agerande, fascinerande, harmlöst eller anstötligt - eller tomma ceremonier, om än aldrig så vackra - för den andre är det Kristi röst och handlingar. De måste tas emot med trons ögon, med en ren blick och ett hörsamt öra. Då kan inga mänskliga svagheter beröva mottagaren den ena gåvan efter den andra. Det går för de troende som för lärjungarna i Emmaus, ögonen öppnas och de känner igen Herren.
Detta gäller inte bara hur vi ser på ämbetsbärare. Jesus nämner också profeter och rättfärdiga. Profeter är de som fått särskild nåd att förkunna Guds vilja i en ny tid och som prövats av kyrkan. De rättfärdiga är de som vittnar med ett heligt liv. Men Jesus nämner också den minste bland lärjungarna, den som behöver en bägare friskt vatten, ett leende, en konkret tjänst eller ett vänligt ord. Den som ser Kristus i någon av dessa minsta och handlar därefter, han skall ”inte gå miste om sin lön”. Problemet är inte Kristi frånvaro, utan människans blindhet, att hennes blick har fördunklats av otrons och själviskhetens mörker. Låt oss be om förmågan att se med ogrumlad blick på den vi möter. Att se den vi möter och upptäcka Kristus, både i den överordnade och i den minste. Därmed stiger vi ut ur mörkret, ut i ljuset och glädjen och rikedomen. Tron ser Kristi närvaro i alla och överallt.
Med samma klarsyn ser den klarsynte också på motgångar, sjukdomar och lidande. När människan ser sådant bara som hinder och komplikationer, då är det lätt att bli uppgiven och i slutändan bitter. Ingen undkommer ju lidande och orättvisor. Tron ser något mera. Tron vet att Kristus har besegrat det onda. Allt lidande är i grunden förvandlat genom Kristi påsk. Helgonen vittnar om det när de t.o.m. tackar för lidanden och plågor. Det betyder inte okänslighet. Den troendes kropp lider lika mycket som den icke-troendes. När Jesus gisslades så var smärtan verklig. Ändå fick den inte makt över honom. Han berövades inte sitt liv. Han gav det. Likaså med de klarsynta. De har, som aposteln säger ”döpts in i Kristus Jesus”, in i den korsfäste och uppståndne. När de bejakar det och förenar sina lidanden med hans korsväg händer något. Redan korset har del i ljuset från uppståndelsen. Som Jesus lovade: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”
Det gäller också hur lärjungen ser på sig själv. Ofta pendlar hon mellan övermod och förtvivlan, mellan självöverskattning och självförakt. För många blir dessa kast så plågsamma att de söker ett ljummare mellanläge och låter förrädiska ovanor ta över. De väljer att överleva i stället för att leva. Men också på oss själva får vi se med nya ögon. Paulus uttrycker det så i andra läsningen: ”Så skall ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.” Ordet innehåller både en kamp och öppnar en väg. Först insikten om vad det är som saboterar livet, lasten och synden. Det betyder att inte vältra sig i självförakt eller att styras av mindervärdeskomplex. Tron ser mer. Synden får inte sista ordet. Den döpte ser vem hon är, oberoende av synden. ”Upptäck din värdighet, o kristna människa,” utbrister Leo den store i en predikan, ”glöm inte att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans rike”. Syndaren reser sig, kastar av synden och går vidare. Ibland efter ett besök i biktstolen. Vi förs på en väg, sanningens väg, till livet. Vi misströstar aldrig om hans barmhärtighet.
Som vi bad i kollektbönen: ”Gud, vår Fader, du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus.”
Hon blinkar mot ljuset och skymtar sanningen i Irenaeus ord: "Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud."
Amen.
pater Ingmar Svanteson
