Predikan 11 söndagen under året 2023

2 Mos 19: 2-6a; Ps 100: 1-3, 5, Rom 5: 6-11; Matt 9:36-10:8

Som får utan herde

Jesu ord är märkligt aktuella. När han ser människor­na, då ser han att de är ”illa med­­­­­­­far­na och hjälplösa, som får utan herde”. Diagnosen är aktu­ell, inte bara om vi tänker på dagens konflikthärdar och olycksdrabbade länder. Den gäller kanske ännu tydligare den rika värl­dens mora­liska och andliga vilsenhet. I vår del av världen har vi tillgång till enor­ma teknis­ka resurser, men många, inte minst bland de unga, vet inte läng­re var­för de lever, inte heller att vi människor behöver var­andra. De läm­nas att gå ut i livet utan karta och kompass. Som får utan herde.

Det kristna svaret är urgammalt. Vi bekänner det i varje mässa. Många har lämnat det oprövat, eftersom det inte tävlar på häftigheternas marknad. Men svaret är stän­digt nytt. En herde som ger sitt liv för fåren. Av det blir det en hjord. Så enkelt och ändå både tydligt och synligt. Det finns där hela tiden, genom historien, runt hela jor­dens krets, svaret som he­ter: Kristus och hans heliga Kyrka.

Dagens läsningar ger ett mönster. Tydligast är den första. Mose är utvald av Gud. Själv ville han ju helst slippa. Han kan alltså inte beskyllas för att ha startat ett eget fö­retag, ännu mindre för att vilja härska och förtryc­ka. Han skulle befria och tjäna fol­ket. Ofta var det en tung börda. Ingen är så ensam som den som har det högsta an­svaret. Mose ledde Israels barn ut ur slaveriet i Egypten och nu har de slagit läger mitt emot Sinai berg. Som representant för folket stiger Mose upp på berget, ”upp till Gud”. När han återkommer förmedlar han Guds bud och lag åt folket. När Israels barn hör och håller Guds bud, så blir de själva förenade med honom och med var­and­ra, som ett Guds folk, ett he­ligt folk.

Jesus är den nya Mose. Också han bad att få slippa, men bejakade ändå sin upp­gift. Genom sitt lidande, sin död och sin uppståndel­se befriar han alla folk ur det and­liga Egypten; ur mörkrets och förvirringens slaveri under främman­de makter. Genom sin himmels­färd stiger han upp till Gud. Genom att sända sin Ande stiftas ett nytt för­bund, den kyrka som förenar och samlar alla människor till ett enda folk. Det är han som betalar priset. Vi hörde det i andra läsningen. ”Me­dan vi ännu var svaga dog Kris­­­­­tus för alla gudlösa.” ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. I Kristus ser vi grund­mönstret för det sanna ledarskapet. Han är herden som ger sitt liv för fåren, för att samla och förena alla Guds förskingrade barn.

Grunden är lagd. Endast på den kan huset byggas, hans heliga Kyrka. När han såg människorna och fylldes av medlidande med dem, då sa­de han inte bara att de skulle tro på honom. Då hade ändå var och en fått leta sig fram på egen hand. Eller frestats att bygga kyrka efter eget huvud. Kyrkan finns redan innan han lämnat sina lärjungar i synlig gestalt. I henne har Kris­tus insatt apostlarna och deras efterträdare för att den ska omfatta alla folk och länder och ändå vara en enda hjord. En enorm mång­fald av folk och språk, av gåvor och inriktningar. Ändå är alla förenade i bekän­nelsen av en och samma tro, delaktiga i sam­ma sakra­ment, knutna till var och en sin bis­kop, a­postlarnas efterföljare, som i sin tur är före­na­de med Petri efter­trädare i Rom.

Ofta blir kyrkans svaghet synlig i hennes präster. Men svagheten berör också varje lem i kyrkans kropp. När Jesus ser människorna och fylls av medlidande med dem, när han säger att skörden är stor men arbetarna få, då är det hans slutsats som bor­de få oss att tän­ka efter. Man kunde ju fråga varför han inte sänder flera arbe­ta­re? Han som både ser nöden och är den ende som kan kalla och sända. Men hans slut­sats är den­na: ”Be skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Han frå­gar efter vår och hela kyrkans samverkan. På något sätt är svagheten bland präs­ter­na en spegel av tillståndet i hela Guds folk. Det ligger en sanning i talesättet att ett folk får de ledare det förtjänar. Frågan är ju om jag verkligen vill stå under en herde? Eller om jag har smit­tats av lusten att få gå mina egna vägar. Denna moder­na åkom­ma var redan beskriven av pro­feten Jesaja: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg.” Den postmo­der­na människan har hört så mycket om le­darnas syn­der att hon tror sig ha alibi för att vara sin egen herre. Och då duger snart inte ens den bästa herde. Jesus liknade detta släkte vid barn på torget, som varken ville dansa el­ler sörja. Antingen är ledarna för slap­pa eller också är de för stränga.

Den helige Benedikt talar om motsatsen, när han beskriver dem som inte ”le­ver ef­ter eget godtycke och inte lyder sina egna önskningar och begär”. Han säger att de ”vill han en abbot som förestår dem”. Detta står i regelns kapitel om lydnad, den gyl­lene vägen till frihet och trygghet. Resten av kapitlet beskri­ver det som en väg till gläd­­je.

Här finns en skatt som väntar på att bli framgrävd och upptäckt på nytt. Guds rike är nära – i den heliga Kyrkan. Kyrkan och den gode herdens vård är en del av vår all­raheligaste tro: ”Jag tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Kyrkan är ett frö till det Guds ri­ke som är ”rättfär­dig­het, frid och glädje i den helige Ande”.

När Guds folk på nytt upptäcker trons och den goda lydnadens välsignelse och bör­­­jar be om herdar efter Guds sinne, då kommer också Gud att sända dem. Han har inte övergett sin kyr­­­ka. Han står för sina löften. Redan David visste det: ”Herren är min her­de, ingen­ting ska fattas mig.”

Amen.

                                                                                         pater Ingmar Svanteson