Predikan 11 söndagen under året 2021
Hes 17: 22-24; Ps 92: 2-3, 13-16; 2 Kor 5: 6-10; Mark 4: 26-34
En märklig frimodighet
En röst i dagens läsningar säger: ”Vi är alltid vid gott mod”. Rösten tillhör aposteln Paulus och han hade haft en rad skäl till modlöshet. När han på ett annat ställe räknar upp sina motgångar och sitt livs vedervärdigheter frågar man sig snarast hur han fortfarande kunde stå på benen. Han erkänner att han helst vill ”flytta hem till Herren”, men inte ens denna önskan gör honom passiv eller drömmande. Tvärtom, han är ännu mer angelägen att vara sin Herre till behag. Han tycks se fram mot ”att stå inför Kristi domstol” utan fruktan och utan att förlamas. Vad är hemligheten i denna frimodighet?
För att komma denna hemlighet på spåren får vi hjälp av två liknelser i dagens evangelium. Den första handlar om en man som har sått säd i sin åker, men sedan inte behöver göra mera för att säden skall bära frukt. Säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv (grek. automáte) bär jorden gröda. Det är en bild av nådens hemlighet. Det avgörande är inte vad människan gör, åtminstone inte i egen kraft. Det avgörande är nåden. Kollektbönen påminde om att ”utan Gud förmår vi ingenting”. Egna projekt är fåfänga om inte Herren bygger huset, sjunger psalmisten.
Samma hemlighet möter vi i sakramenten. För bikten måste vi rannsaka oss och uppriktigt bekänna våra synder, men det avgörande är ju avlösningen, och den är helt och hållet ett Guds verk. Ingen kan förtjäna den. Nåden är gratis.
Likaså i eukaristin. Vi kan och måste förbereda oss, kyrkans ordning måste följas, men det som händer på altaret och gåvan som ges i den heliga kommunionen övergår och förvandlar allt vad människan kan göra. Därför fortsatte kollektbönen: ”Skänk oss din Andes kraft, så att vi följer dig i tanke, ord och handling”.
Också i kampen för att helgas möter samma hemlighet. De asketiska fäderna och vägledarna påminner om att ingen handling blir till välsignelse utan nåden. Förtröstan på nåden är till slut mera avgörande än all botgöring och alla mödor för att våra liv skall bära frukt. Trots att vi som katoliker vet att både botgöring och goda gärningar behövs. Paulus kan frimodigt säga att han arbetat mer än de flesta, men han tillägger: ”Dock inte jag, utan Guds nåd som har varit med mig”. Det är nåden som gör att han alltid är vid gott mod.
Ännu tydligare blir det när Jesus liknar Guds rike vid ett senapskorn, det minsta av alla frön, som blir större än alla andra örter. Ett litet frö växer och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga. I Guds rike gäller inte lagen om lön efter förtjänst. Syndaren får visserligen den lön han förtjänar, men helgonens lön är av annat slag. I Guds rike är det därför inte de starka och mäktiga som prisas, utan de små och svaga. De första blir de sista och de första de sista.
I den första kristna generationen fanns det på sina håll fortfarande en förväntan om framgång i världslig mening. Ungefär som Emmauslärjungarna, som trodde på ett framgångsrikt messiasrike. Om de bara mödade sig tillräckligt mycket! Visst, men mödan får inte förminskas till mänsklig aktivism. Det finns mycket av sådan aktivism i vår egen tids kyrka, även om det just nu är avbrutet av pandemin. Strategier, projekt och planer. Men sådana förväntningar kan beröva oss just det mod som Paulus talade om. När helgonen prisas för sina heroiska insatser är det inte för egna insatser de prisas, utan för att de blivit bärare av och redskap för Guds nåd. Själva såg de sig som de lägsta och ringaste av alla. Därför ställer Jesus fram barnet som ett föredöme. Barnet är helt beroende. Men det är inte bundet vid biologisk ålder. I responsoriepsalmen sjöng vi: ”Ännu när de blir gamla skjuter de skott, de frodas och grönskar”.
Redan profeten visste det. När Israels folk hade förts bort i fångenskap till Babylon hade de förlorat allt hopp. I sjuttio år fick de leva i främmande land. Sången tystnade, harporna var upphängda i träden. Men profeten Hesekiel ser med andra ögon, och han ser längre. Han berättar om Guds planer för sitt folk. Han talar om en liten kvist på ett högt cederträd. Denna kvist skall brytas av och planteras på Israels berg. Kvisten skall växa upp och bli ett praktfullt cederträd med väldiga grenar, i vars skugga fåglar av alla slag skall bo och finna skydd. En bild för folkets återkomst till Jerusalem och det återuppbyggda templet. Men också en bakgrund till Jesu liknelse om senapskornet. Alla som bevittnade Israels återkomst insåg att det låg gudomlig kraft bakom det hela, även om Gud använde sig av sekulära härskare för att genomföra sin plan.
Det finns oryggliga lagar i tillvaron. Men Guds planer är starkare än dem alla. Politik, biologiskt bundna krafter eller rena tillfälligheter hindrar inte Guds plan att nå sin fullbordan. Utanför denna gudomliga plan blir däremot alla mänskliga bemödanden fåfänga. Gud förödmjukar det stora och upphöjer det lilla.
När otrons kalla vinddrag känns mot huden, när ondskan hånler och de gudlösa triumferar, när resultaten, också i det egna livet, tycks utebli, är det frestande att börja mäta och summera de egna förtjänsterna. Att börja tillbe framgångens avgud. Jesus berättar om sitt rike som något mycket litet, ett senapskorn, det minsta av alla frön. Det är den litenheten, det totala beroendet av Guds nåd, som vi uppmanas att meditera över. Paulus fick löftet: ”Min nåd är allt du behöver.” Liknelsen innehåller löftet om Guds rikes ofantliga kraft och slutliga seger.
Det mesta förstår och vet vi inte. Men de troende vet vad de behöver veta och får den hjälp de behöver. Bedjaren förtröstar på det löfte hon fått. När bönen om Guds nåd, kanske i Jesusbönens form, blir hjärtats enda bön händer det märkliga, bedjaren vet själv inte hur, bekymren smälter bort, hjärtat vidgar sig och lärjungen kan storma över murar.
Det gäller unga och gamla. Också ynglingar kan snava och falla. De får samma råd: ”De som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.” De vet inte hur det går till. Nåden har sin grund i den tro vi nu bekänner och firar. Så att också vi kan instämma i apostelns ord: ”Vi är alltid vid gott mod.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
