Kortpredikan 9 april 2019

4 Mos 21:4-9; Ps 102:2-3,16-21; Joh 8:21-30

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att knota.

Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud.

Det förmätna knotandet är ingen harmlös detalj. Det får följder. Bi­beln beskriver följderna som giftiga ormbett, som gör dem sju­ka, dödligt sjuka.

Mose ber för folket och Gud hör hans bön. Han får anvisning att göra en kopparorm och sätta upp den på en stång. När folket ång­rar sin synd och ser upp mot detta tecken botas och helas de.

Detta har en djupare mening. Knotandet blir en bild för en djupa­re blindhet. Folket talade ”mot Gud och mot Mose”.

I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­ståndet mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het. Je­sus kan säga: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Men det är inte hans sista ord. Han är på väg mot sin påsk och förutsäger vad som skall ske, det som kopparormen pekade fram mot. ”När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att jag är den jag är”.

Men vägen till denna insikt och till hälsa är densamma som för folket i öknen. Den hälsosamma ångern och den helande tron.

I varje eukaristi ser vi det tecken som kopparormen pekade fram mot.

Längre fram skall han säga: "När jag har blivit upphöjd från jor­den skall jag dra alla till mig."

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson