Kortpredikan 8 maj 2021

Apg 16: 1-10; Ps 100: 1b-3, 5; Joh 15: 18-21

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt mot­­stånd.

Lukas berättar hur Anden ”hindrar” Paulus att förkunna i Asien. Genom en dröm kallas han däremot att passera en annan gräns: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”genast”, som när Josef vak­nar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.

Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rätta och rättvisa do­mar. Idag tycks rol­lerna ombytta och världen dömer ut kyrkan, ibland med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. Men utan att glömma sitt upp­drag eller anpassa det till den kultur som har glömt.  

Glömska kan vara moraliskt oskyldig, men inte alltid. Ofta glömmer män­niskan det hon inte vill hö­ra. Ett motstånd mot att höra får fäs­te i hjärtat. Det mörkret provoceras av ljuset.

Det är detta mörker som Jesus kallar ”värl­den”. Det är inte den skapa­de värld, som Gud älskar, utan den värld som vill vara sin egen her­re.

Jesus kallar sina lärjungar ut ur den världen och drar därför på sig värl­dens hat. Den världen styrs av en fiende som vill ha diktatoriskt her­ra­välde över människan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Fienden har inte skapat oss. Inte heller har människan skapat sig själv. ”Herren har gjort oss och inte vi själva.”

Därför blir konfrontationen mellan Jesus och världen oundviklig. Och den fortsätter: ”Har de för­följt mig, kommer de ock­så att förfölja er.” Kam­pen fortsätter under Kyrkans väg genom historien. Idag hånas elever för sin kristna tro i den skola som kyrkan var med om att bygga upp.

Kyrkans och våra egna synder får varken göra oss naiva eller mod­­­lö­sa.

Världen dömer med skadeglädje, inte minst när den fått fäste i hjärtat.

Vi be­höver urskilj­ningens gåva för att inte hamna under fiendens do­mar, som vill leda till förtvivlan.

Kristus är större än världens domar i det egna hjärtat. Han dö­mer för att upprätta.  

Han gör oss frimodiga och oförfärade i våra hjärtan.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson