Kortpredikan 8 augusti 2020, S. Dominicus, präst
Hab 1: 12 - 2: 4; Ps 9: 8-13; Matt 17: 14-20
”Ännu måste synen vänta på sin tid”, sade profeten. Men han tillfogade ett löfte: ”synen skall inte slå fel”.
Det profetordet använde grundarinnan av Jesu Moder Marias systraskap, moder Magda Wollter, i förhoppningen att ett kloster skulle komma till stånd. Klostret kom till stånd, i kraft av systrarnas tro. Profeten sade ju: ”Den rättfärdige skall leva genom sin tro”.
Men ”synen” tycks ständigt vänta på sin fullbordan. Och villkoren vara desamma.
När lärjungarna frågar varför de inte kunde rädda pojken som plågades av en demon får de svaret: ”Därför att er tro var svag.”
Ordet ”tro” hos profeten är nära förbundet med ”trohet”.[1] Den troheten växer ur trons uthålliga förtröstan på att löftena ”inte skall slå fel”.
På 1200-talet försökte man övertyga albigenserna i södra Frankrike om deras heresi för att återvinna dem till Kyrkan. Men de verktyg som användes var inte de bästa. Dominicus försökte med saklig, respektfull argumentation – och med bön, trons bön.
Jesus klagar: ”Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?” Dominicus frågar: ”Hur skall det gå för syndarna?” Han använde nätterna till bön.
Som bagage på sina vandringar hade han bara delar av Nya Testamentet – och Cassianus. På ivriga fötter blev han en glädjebudbärare för hela Europa.
Hans behagfulla ansikte har man inte glömt. Det återspeglade den trohet som växer ur tron.
Den tron väcker hopp, hoppet att profetens syn inte skall slå fel.
pater Ingmar Svanteson
[1] Så översätter Bibel 2000.
