Kortpredikan 5 juni 2019, S. Bonifatius, biskop och martyr
Apg 20:28-38; Ps 68:29-30,33-36; Joh 17:11b-19
Bonifatius var ivrig både att leva som munk och att förkunna som missionär. Han dog som martyr år 754 och räknas som Tysklands apostel. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt skakas av prövningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste styras.”
Pauli avskedstal till de äldste i Efesos förmedlar den apostoliska läran, den s.k. lärosuccessionen, till nästa generation. De skall vara ”herdar för Guds församling”. De troende skall kunna lita på att deras herdar representerar den Gode Herden, både i lära och liv.
Paulus varnar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ur de egna leden och förkunna villoläror som splittrar och förskingrar hjorden. Under tre års tid har han dag och natt väglett dem under tårar.
Låt oss be för dem som har den otacksamma uppgiften att föra irrlärarna till rätta.
Paulus har lärt allt av den Herre som i sitt avskedstal ber till Fadern:
”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning”.
Han fortsätter: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen”.
Behövde Jesus ”helgas”? Fäderna tar allvarligt på varje ord. Som Faderns Son behövde han naturligtvis inte helgas, eftersom han i sin gudomliga natur är helig. Ordet syftar på inkarnationen, där han ”helgar” den mänskliga naturen genom att förena den med den gudomliga.
Detta sker ”för deras skull”, för människornas skull, och fullbordas genom korsets offer. ”För deras skull helgar jag mig till ett offer.”
Det är inte bara en sanning i det förflutna. Den gode herden har lovat att vara med sin Kyrka alla dagar. Därför firar hon den heliga eukaristin, källan och höjdpunkten i kyrkans liv, där den Gode Herden helgar sig till ett offer, ”för att också de skall helgas genom sanningen”.
I den tron ber vi med hopp om Sanningens Ande.
pater Ingmar Svanteson
