Kortpredikan 5 augusti 2019
4 Mos 11:4b-15; Ps 8112-17; Matt 14:13-21
Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och grönsaker. Deras knotande smittar också Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att behöva vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. "Jag förmår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.”
Ofta är Gud omutlig med knotande, men denna gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.
Detsamma ser vi i Benedictus regel. Han är oftast sträng mot knotandet, men säger också: "behöver man hjälp skall man få det". Men han säger också: "Är man sysslolös skall man lyda de befallningar som ges".
Det är inte bara en fråga om rimlig fördelning av uppgifter och ansvar. Bröderna är lemmar i Kristi kropp.
När Jesus uppmanar sina lärjungar att ge folket något att äta hänvisar de till sina knappa resurser: "fem bröd och två fiskar". De får svaret: "Lämna dem till mig".
Den knotande gör inte det. Mose erbjuder sitt liv för att slippa sitt elände, men det tycks inte fritt från knotande.
Överlåtelse är varken knotande eller förhandling.
Kyrkan lär oss det i eukaristins offertorium, där vi överlåter alla resurser och hela vårt liv till Jesus. Det leder in i det eukaristiska mysteriet, som förenar våra liv med Jesu överlåtelse och offer.
Resurserna tar inte slut. ”Tolv fulla korgar.”
pater Ingmar Svanteson
