Kortpredikan 31 oktober 2023
Rom 8: 18-25; Ps 126: 1-6; Luk; 13: 18-21
”I hoppet är vi räddade.”
Räddningen är ett faktum, men kan ännu inte ses med ögonen.
Det vi ser med ögonen är lagt under ”tomhetens välde”. Aposteln kallar det ett ”slaveri under förgängelsen”.
Också de troende delar dessa villkor. Också de måste ropa om befrielse. Våra villkor jämförs med födslovåndor. Men något är på väg att födas fram.
Jesus liknar Guds rike vid ett litet senapskorn, eller vid en liten surdeg i en stor mängd mjöl.
Men tron ger oss goda skäl att hoppas. Också ”skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”. Även människor utanför tron anar att livet ”borde” vara mer än tomhet och förgängelse.
Och hoppet gör skillnad. Aposteln har erfarenhet av alla tänkbara plågor. Ändå säger han: ”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.
Hoppet är en gudomlig gåva. Vi fick den i dopet. Hoppet rymmer samma kraft som senapskornet och surdegen. I hoppet har vi fått vårt sanna medborgarskap och hemland.
Och det hoppet gör skillnad redan nu. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på. Vi glömmer det som ligger bakom oss och sträcker oss mot det som hoppet utlovar.
Det tydligaste tecknet på hoppet är den heliga eukaristin, som visserligen firas ”under sakramentens slöja”, men ändå ger en sann och verklig försmak av det vi hoppas på.
”I hoppet är vi räddade.”
pater Ingmar Svanteson
