Kortpredikan 31 januari 2024, S. Giovanni Bosco, präst
2 Sam 24: 2, 9-17; Ps 32: 1-2, 5-7; Mark 6: 1-6
David anbefaller en folkräkning, som snarast blev en mönstring. Joab, hans överbefälhavare, genomför den och kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”.
Det kan tyckas som en normal åtgärd för en kung som vill veta vilka resurser som finns, men Gud ser det som en svår synd. Straffet drabbar dessutom folket.
Vari synden består får vi inte veta. Hade Davids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han mera började lita till militära resurser?
Det ges inga tydliga svar. Men Davids samvete slår honom och han tycks själv ha insikt: ”Det är ju jag som har syndat”.
Också folket i Jesu hemstad tycks ha svårt med tron. De kan inte tänka sig att den de pojke och unge man som de sett växa upp ibland dem skulle vara något särskilt. Ingen är profet i sin egen hemstad. Också Jesus ”förvånade sig över att de inte ville tro”.
Don Boscos undervisning är lättare att förstå, men svårare att praktisera. Han undervisar sina medarbetare om de pojkar de fått i sin vård. ”Det får inte förekomma några vredesutbrott, inte heller föraktfulla blickar, inga sårande ord.”
Det betyder inte eftergivenhet. Det kräver mera.
Låt oss be om tro, hopp och kärlek, och om ödmjukhet.
pater Ingmar Svanteson
