Kortpredikan 30 oktober 2021, Vårfrumässa

Rom 11: 1-2, 11-12, 25-29; Ps 94: 12-13a, 14-15, 17-18; Luk 14: 1, 7-11

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.”

Aposteln talar i första hand om israeliterna. Gud har en plan för dem. Kyrkan undervisar tydligt om att Israel inte har övergivits av Gud.

Men planen gäller också oss, vi som från början var hedningar. När ”hedningarna i fullt antal har nått målet, då skall he­la Israel bli räddat”.

Historien tycks vrida sig kring detta. Vi anar det i händelserna i och om­kring Jerusalem och Israels folk, även om det inte är lätt att urskilja denna ”hemlighet”.

Men aposteln vet att pla­nen inte kan gö­ras om intet.

Denna ”stora” hemlighet tycks ha en motsvarighet i ”miniatyr”, kon­centrerad i Jesu ord: ”Den som upphöjer sig skall bli föröd­mju­kad, och den som öd­mjukar sig skall bli upphöjd”.

Den ödmjuke ser, handlar där­efter och det avgörande händer.

Det är inte underligt att jungfru Maria, Sions dotter och Herrens ödmjuka tjäna­rinna, spelar en av­görande roll för att planen skall full­bordas, både då och nu.

Den som håller ut i ödmjukhet upptäcker att ”Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kal­lelse.”

I den heliga eukaristin firar vi det fullkomliga tecknet på både gå­van och kallelsen.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson