Kortpredikan 30 augusti 2021

1 Thess 4: 13-17; Ps 96: 1, 3-5, 1-13; Luk 4: 16-30

Jesus talar i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord.

Den första reaktionen var fascination över ”de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”.

Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som ”Josefs son”. De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro. Kan den som de sett växa upp mitt ibland dem vara något me­ra än ”Josefs son”?  

Mönstret finns redan i Gamla Förbundet. Änkan i Sa­refat hade mät­­tats och syriern Naaman hade botats, medan de flesta i Israel förblev utan hjälp.

När de i synagogan hör detta blir de ursinniga. Deras reaktion be­­­­kräftar Je­su ord. 

Varje gång vi lyssnar ställs vi inför detta val. Det är lätt att me­na sig redan veta vad en känd text säger.

Men texten och orden är Guds levande och livgivande ord. Varje dag och varje gång vi lyssnar måste vi resa oss ur sömnen säger Be­nedictus i prologen: ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan”.

Den som lyssnar, med honom händer något. Han lär sig att dag­ligen ”lyssna sig fram”. Han vill, som aposteln säger i första läs­ning­en, ”för alltid vara hos honom”.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson