Kortpredikan 3 juli 2019, Aposteln Tomas
Ef 2:19-22; Ps 117; Joh 20:24-29
"Ni är inte längre gäster och främlingar… ni har ert hem hos Gud."
Alla människor behöver ett hem. Många konflikter mellan folken handlar om rätten till ett hemland. Det gäller inte bara geografi, ekonomi och politik utan bottnar i något djupt mänskligt.
Kyrkan har sett det berättigade i en sund patriotism och kärlek till fosterlandet. Som en utvidgning av sitt stöd för familjen.
Samtidigt vet hon att all tillhörighet har både sin grund och sitt mål i Gud. Kyrkan är ett tecken på hela mänsklighetens enhet.
Därför rymmer den apostoliska och katolska kyrkan ett grundmönster - också för politiken. Hon är både lokalt förankrad och universell.
Varje lokal kyrka står under en biskop. Hon är byggd på apostolisk grund. Irenaeus (200-talet) varnar de irrande sökarna för allmän ”andlighet” och hänvisar till kyrkor som har apostolisk tro och apostolisk närvaro - genom sin biskop.
Varje katolik står i lydnad under en biskop, som hör ihop med alla andra biskopar i gemenskap med påven i den världsvida kyrkan. Inkarnationens konkretion är synlig nu som då.
Varje biskop står i den långa raden från Tomas och de andra apostlarna. De hade sett, hört och berört.
Genom apostolisk succession och apostolisk tro öppnas vägen både in i den lokala kyrkan och ut i det stora och alla omfattande hemmet.
Tillhörigheten till den lokala kyrkan förenar oss samtidigt med dem som gått före. Hon är en förgård som räcker ända in i himlen. Den himmelska staden har tolv grundstenar.
"Ni är inte längre gäster och främlingar... ni har ert hem hos Gud."
pater Ingmar Svanteson
