Kortpredikan 3 januari 2024, S. Ansgar, biskop, Nordens apostel
Jes 42: 5-10; Ps 96: 1-6, 9-10; Matt 4: 13-17
Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skickades till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden.
Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skulle dröja flera sekler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865.
Han var både munk och apostel – till det inre munk, till det yttre apostel. Han sökte ensamheten och hämtade sin näring ur Guds ord, inte minst i psaltaren.
Han skrev ner ord ur psaltaren som framkallade hjärtats förkrosselse hos honom. Till psaltarpsalmerna fogade han en slags kollektbön, som han kallade ”krydda”, eftersom psalmerna på det sättet fick smak.
Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall genom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina synder, som du oroar dig över, och uppfylla allt som han har lovat. När Ansgar hört dessa tröstande ord, tröstade han också sig själv”.
Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biografi. ”Ansgar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens frestelser, köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig. Han var martyr (ordet betyder vittne), därför att han alltid var ett vittne om Guds ord och Kristi namn”.
Munk och apostel. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Han levde båda kallelserna till fullo och de kunde därför samverka.
pater Ingmar Svanteson
