Kortpredikan 3 februari 2021, S. Ansgar, biskop, Nordens apostel
Jes 42:5-10; Ps 96: 1-6, 9-10; Matt 4: 13-17
Ansgar var benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skickades till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kristendomen började nå Norden.
Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skulle dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865.
Han var både apostel och munk – till det yttre apostel, till det inre munk. Han sökte ensamheten, han fick sin näring av Guds ord, inte minst psaltaren, han levde i botgöring och längtan efter föreningen med Gud, i intensiv efterföljelse av Kristus.
Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall genom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina synder, som du oroar dig över, och uppfylla allt som Han har lovat. När Ansgar hört dessa tröstande ord, tröstade han också sig själv”.
Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biografi. ”Ansgar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens frestelser, köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig. Han var martyr (ordet betyder vittne), därför att han alltid var ett vittne om Guds ord och Kristi namn”.
Apostel och munk. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Båda levdes till fullo och kunde därför samverka.
pater Ingmar Svanteson
