Kortpredikan 29 maj 2020

Apg 25: 13b-21; Ps 103: 1-2, 11-12, 19-20b; Joh 21: 15-19

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Också en kristen får använda sig av rät­ten att få sin sak prövad i domstol, om rimliga skäl finns.  

I Paulus fall fanns tunga skäl. Paulus hade fått hö­ra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det som händer honom ingår i en större plan. Kyrkans tyngdpunkt skul­le flyttas från Jerusalem till Rom.

Också Petrus liv ingår i denna plan. Han får höra: ”När du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”. Roms plats i Kyrkans liv bygger på de båda apostlafurstarnas martyrium på denna plats.

Guds plan efterfrågar apostlarnas överlåtel­se åt och samverkan med Guds plan. Herren tycks ha tagit denna mänskliga risk. Kyrkans väg genom histo­rien är långt ifrån alltid ren och uppbygglig, inte heller på­varnas.

Men i dialogen mellan Herren och Simon Petrus ser vi att det i grunden inte finns någon motsättning mellan person och ämbete, mellan per­son­­­lig överlå­telse och apostoliskt ansvar för kyrkan.

Kyrkan tve­ka­r in­te att ständigt påminna om och själv bli på­mind om hur Jesus förnyar sitt uppdrag också för den som svikit och förnekat.

Det som händer med Petrus är en spegel för varje kris­­ten. Det för­troen­de lärjungen får förnyat efterfrågar hans kärlek, just det han får som gå­­­­va, även om det kostar honom livet.

Uppdraget och troheten är sammanvävda och förenade med svaret på Her­­­rens fråga: ”Älskar du mig?”   

Även om lärjungen på ett sätt inte själv ”vill”. ”En annan skall föra dig dit du inte vill.” ”Gud är ännu mer förut­se­en­de och angelägen om sitt folks frälsning och väl­gång än vad vi själva är.” (Cassianus)

Endast Guds helige Ande kan förena min vilja med hans, liksom Anden gör Sonens vilja till ett med Fa­derns.

”O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson