Kortpredikan 29 maj 2019
Apg 17:15,22-18:1; Ps 148:1-2,11-14; Joh 16:12-15
Paulus förkunnar evangeliet i Athen, för den grekiska världen, för dem som var "noga med religiösa ting".
Han knyter skickligt an till deras intresse. Till en början får han också deras uppmärksamhet. De förstår att Gud inte bor i tempel byggda av människohand. Gud är inte bara större. Han är Ande. "I honom är det vi lever, rör oss och är till."
Så långt lyssnar de med intresse och uppmärksamhet.
Men när han fortsätter med att tala om att människan måste omvända sig, och att alla skall dömas genom en man som har uppstått från de döda, då blir stämningen en annan.
Några gör sig lustiga. Andra vill höra mera.
Inkarnation, kors, uppståndelse och dom förblir anstötligt. Det skiljer mellan andarna, också bland de religiöst intresserade. Paulus lämnade dem.
Det finns en gräns där fortsatt samtal blockerar för tanken att Gud har gripit in. ”Nu ålägger han människorna, alla och överallt. Att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen.”
Det avbrutna samtalet är ytterst djävulens triumf, då och nu. Ty det som alla kunde instämma i - "I honom är det vi lever, rör oss och är till" - når sin fullbordan i den Heliga Treenigheten.
Sonen är sanningen sänd av Fadern. Anden är sanningens Ande, som för in i hela sanningen och leder till Fadern.
”Av honom och genom honom och till honom är allting.”
Låt oss be om urskiljningens ande, som visar när vi är skyldiga att fortsätta samtalet och när vi skall avsluta det.
pater Ingmar Svanteson
