Kortpredikan 29 juni 2021, Petrus och Paulus, apostlar
Apg 3: 1-16; Ps 34: 2-9; 2 Tim 4: 6-8, 17-18; Matt 16: 13-19
Har det någonsin tagits större risk i historien än när Gud byggde sin kyrka och använde sig av mänskliga redskap? Men hennes sanna redskap hänvisar alltid till Herren.
Petrus lyder ängelns befallning när han räddas ur fängelset. Själv tror han först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom – förutom att församlingen ivrigt har bett för honom. ”Herrens ängel slog sitt läger omkring honom.”
Paulus har utstått och arbetat mer än de flesta. Ändå säger han att det är i svagheten som nåden blir som tydligast.
Han kan fullborda sitt liv i tacksägelse. ”Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer”, säger han. Hela hans liv blir ett eukaristiskt offer, som kulminerar i tacksägelse. ”Herren skall rädda mig från allt ont och hjälpa mig in i sitt himmelska rike. Herren bistod mig och gav mig kraft”.
Petrus avlägger den avgörande bekännelsen, men hans insikt var inte något han tänkt ut själv. Han hade fått tron som en gåva. Hans himmelske fader hade uppenbarat det för honom.
Det finns dagar och skeden då vi undrar om tron är verklig. Är inte alltsammans, både mitt liv som kristen och min tro på kyrkan, en dröm, om än vacker och storslagen? Då har vi sänkt blicken.
Som när Petrus hade förnekat. Han kom tillbaka och fick förnyat förtroende. Paulus var rådvill men inte rådlös, slagen till marken men inte övergiven. Det vi ser hända med apostlarna gäller varje lärjunge.
Dödsrikets krafter skall aldrig få makt över Kristi Kyrka. Det utesluter inte att i vissa lägen tycks allt hänga på att människan handlar och lyder.
Ändå är det Gud som bygger sin kyrka och leder sin lärjunge. Och det tycks vara Guds kärleksfulla vilja att vi inte skall veta när det hänger på honom och när det hänger på oss.
Handla, som om allt hänger på dig!
Tro, som om allt hänger på Gud!
pater Ingmar Svanteson
