Kortpredikan 29 juni 2020, Petrus och Paulus, apostlar

Apg 3:1-16  Ps 34:2-9 2 Tim 4:6-8,17-18  Matt 16:13-19

Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud använder mänskliga redskap. Har det någonsin tagits större risk?

Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom.

Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Nåden visar sig tydligast i apostelns svag­het, men inte utan hans egen energiska samverkan.

Han kan fullborda sitt liv i tacksägelse. Hela hans liv blir en euka­ris­ti. ”Herren skall rädda mig från allt ont och hjälpa mig in i sitt himmelska rike. Hans är härligheten i evighe­ters evig­het, amen.” 

Petrus fick gudomlig hjälp att avlägga den avgörande bekän­nel­sen, samtidigt är det han själv som formulerar den. Det är hans och hans efterträdares uppdrag att styrka sina bröder i sanning­en.

Det finns dagar och skeden då vi undrar om tron är verk­lig. Är inte alltsammans, både mitt liv som kristen och min tro på kyrkan en dröm, om än vacker och storsla­gen?

Petrus hade förnekat, men kom tillbaka och fick förnyat för­troen­de. Paulus var rådvill men inte rådlös, sla­gen till mar­ken men inte över­given.

Dödsrikets krafter skall aldrig få makt över Kristi Kyr­ka. Men i vis­sa lägen tycks allt hänga på att människan handlar och lyder.

Petrus ”lydde” ängelns befallning och Paulus höll ut i den goda kampen.

Ändå är det Gud allena som bygger och uppehåller sin kyrka.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson